James Bomb!!!

Hör jag Folke ropa innifrån rummet där Martin spelar musik. Han kör musiktävling med barnen och temat är filmer. Så när introlåten kommer från James Bond  ”dedede de ded deeddeee dede de de deeeeee”, ni vet (den heter tydligen ”timeless”) så vet Folke 5 (?!) år att det är James Bond. (Nej, de har aldrig sett en film med honom men kanske sett något enstaka klipp.) Det var barnfilmslåtar… När jag hörde dem där inne så kom jag att tänka på hur mycket man associerar med musik. Vissa låtar som ”Alone” med Heart blir jag alldeles nostalgiskt gråtfärdig av. Från 9:an till 2:an på gymnasiet var jag olyckligt kär i en kille, då lyssnade jag på den och grät floder, särskilt versen nedan berörde mig djupt…

You dont know how long I have wanted to touch your lips and hold you tight.                                                                                          You don’t know how long I have waited
and I was going to tell you tonight
But the secret is still my own
and my love for you is still unknown
Alone

Kan ju skratta åt det idag men då, herre du milde jag var helt knäckt! All musik har sin tid och sina minnen, inget snack om saken.

Appropå minnen så pratade vi idag, då vi var och åt söndagsmiddag hos svärföräldrarna, om att fylla år. Då kom jag att tänka på min födelsedag då jag fyllde 32 år, den 30 juli 2003. En fruktansvärd dag! Vi hade ett tag före det fått reda på att Lantmännen som vi hade köpt koncentrat av (vitaminer och mineraler som används för att berika grisarnas mat) var smittat med salmonella. De som har läst mina tidigare inlägg eller de som är insatta vet att vi i Sverige har nolltolerans på salmonella. Så ni förstår att här var verkligen inte bra!

Vår gård tillsammans med andra gårdar som också fått salmonellan via foderkoncentrat, blev spärrade. I de husen, stallarna, där salmonella återfanns skulle djuren avlivas, även om djuren inte var smittade. Stallarna skulle saneras, ni anar inte kaoset. Usch, det var hemskt! Dagen då ”massavlivningen” skulle ske var på min födelsedag 30 juli, en varm sommardag. Personer i vita skyddskläder avlivade friska, fina suggor och deras kultingar. Martin var helt knäckt, svärfar, som då drev gården, likaså. Jag minns hur svärfar satt i lastaren, den blicken som han hade, den glömmer jag aldrig. Det var sannerligen inte roligt men är det nolltolerans så är det!

Födelsedagar brukar ju oftast annars vara roliga tillställningar, som när jag fyllde 6 år och fick ALLT jag önskade mig. En paket Kalle Anka-kex, en tandborste som lät som mammas när man borstade, katt och kattungar till mitt dockhus, köksbord och stolar till mitt dockhus och Delikatessknäckebröd. Snacka om en underbar födelsedag!

Lekiskortet på mig då jag nyligen fyllt 6 år och fått allt jag önskat mig...

Nu önskar jag er och mig en god natt!

Kram

Karin

Nervöst…

I morgon skall vi till Linköping för att Stina skall genomgå en hjärntomografi. Det känns både olustig och oroligt, inte för själva röntgen utan för sövningen… Jag vet att det är vardagsmat och rutin för dem, men det är det inte för oss. Dessutom så är hon fortfarande hostig och ”tjostig” i bröstet, så vi får se vad de säger i morgon. Vi skulle i alla fall åka dit, läkaren får lyssna och ta beslut. Hur som helst skulle det vara skönt att få det gjort.

Jag längtar till sommaren…

Blommande raps, sommaren 2011.

Kram Karin

Svenskt kött, rävspel och nunnor…

Nyss hemkommen från en tjejmiddag i på restaurang Vadstena Valven, vi firade min kära vän Sara som fyllde år. Jag åt kalv, fantastiskt gott och enligt servitrisen så var den svensk. Härligt! Det var däremot inte fläskkotletten som min bror Erik och hans Sofia tänkte äta på IKEA i Kalmar. Ärligt talat, IKEA som månar om det svenska väljer att servera fläskkotletter från Ungern ?!? Märkligt tycker jag, personligen skulle det aldrig falla mig in att köpa kött som inte är svenskt. Det vill säga fött, uppvuxet och slaktat i Sverige. Det svenska köttet har inte salmonella, multiresistenta bakterier och vi har god djuromsorg, faktiskt den tuffaste i världen. Våra djur har det bra så länge de lever (jag vet att det finns undantag, det finns alltid de som missköter sig). Men faktum är, man får det man betalar för! Läste i dag i en annonsbilaga –kycklingfilé för 39.90? Kan meddela att det inte var svenskt. Hur är det ens möjligt att föda upp och sälja för det priset? Någon får betala priset och till syvende och sist så är det är kycklingarna som får göra det. Jag har full respekt för att alla inte har råd att köpa kvalitetskött men personligen så äter jag hellre kött mer sällan och när jag då äter kött så väljer jag det  kött som jag vet av god kvalitet (läs svenskt). Nog pratat om det ikväll 🙂 .

Från en köttätare till en annan – räven och fåren, d.v.s. rävspel… Folke är en hejare på det klassiska rävspelet och har full koll. Men han har en liten räv bakom örat och när han kommer med en regel som jag inte riktigt har kläm på och ifrågasätter ”hans” regel, så säger han bara –”men mamma så är det, fråga morfar så får du se. Han har spelat det här i miiinst 40 år!”

Folke och hans favoritspel, om man bortser från Star Wars på Xbox 360...

Några andra som är säkra på det som de tror på är nunnor. Fantasktiskt vänliga kvinnor som jag och Stina hade äran att besöka i helgen som var. Vi var på högmässa hos Mariadöttrarna i Heliga Hjärtats Kloster på Omberg. Nunnorna blev glada när de såg Stina och sa att det inte var så ofta de hade besök av små barn. Stina blev lika glad hon och tyckte att det skulle vara en bra idé att dra av doket, huvudbonaden. Tre nunnor blev ”attackerade” av hennes små men mycket starka händer, tack och lov utan resultat…

Däremot så lyckades hon att dammsuga då jag lämnade dammusgaren igång när jag svarade i telefon, bildbevis ser ni här…

Stina dammsuger.

Vill avsluta med en bild som min man, Martin, tog i helgen. Det såg ut som om himmelen öppnade sig över grannens hus…

Himmlesk himmel!

Nu har jag bara lyckats radera all text två gånger bara för att jag envisas med att sitta i soffa och skriva, suck!

Med önskan om en god natt och en härlig dag i morgon,

kram

Karin

 

 

 

Oh, vilken vecka…

Sitter och läser Land och lyssnar på vad som händer i rummet bredvid. Martin spelar musik för fulla muggar och Stina dansar och klappar i händerna. En härlig avslutning på en ”sjuk” vecka som började med kruppande barn.

Martin och Stina dansar till "Shining light", deras låt...

Alla tre barnen har krupp (falsk krupp) då och då, Ernst och Folke har det tack och lov inte lika ofta längre men när de väl får det så är det jobbigt för dem att andas. Hade det inte varit för vår ailos så hade vi i perioder fått ha klippkort på akuten nattetid, dessutom ligger inte akuten nästgårds direkt.

Folke inhalerar medicin med hjälp av ailosen.

I och med detta blir det VAB men svärmor och svärfar har hjälpt oss massor så jag har inte behövt vabba så mycket som det skulle kunnat bli, tack och lov för dem!

Eftersom Stina också var kruppig så fick jag åka själv på ett grismöte, det är alltid intressant att lyssna på människor som har gjort något extra och som dessutom känner sig nöjda med sina resultat. Kan också berätta att grisar som kastreras nu smärtlindras, självklart också våra grisar. Fick reda på detta av Ingemar Olsson, grisföretagarnas ordförande, inte att våra grisar smärtlindrades utan att det sedan 1 januari 2012 är lag på detta. Kom hem och berättade det för Martin och han sa -”ja, det är klart, det gör vi också!” Ibland undrar jag om vi pratar med varandra 😉 . Självklart borde jag ha känt till detta men jag skyller på att det har varit mycket annat i mitt informationsflöde.

Det kan tyckas självklart att kultingarna skulle smärtlindras, men så har det inte alltid varit. Jag är glad att det numera är på det viset. Det har nog varit en nöt att knäcka hur det skulle gå till men löst är det. Många diskussioner har pågått omkring det här med kastrering av smågrisar. Kastrerar vi inte smågaltarna så utvecklas det en lukt hos dem och köttet blir påverkat av denna lukt. Den som köpte en sådan köttbit skulle genast lämna tillbaka den och tro att det var något fel på köttet. I den bästa av världar så skulle en sugga bara få hongrisar men så är det ju inte, än… 😉

Denna veckan har vi dessutom börjat på en kurs i stödtecken, det blir toppen! Vi vet inte om Stina kommer att tala men börjar vi med detta så kommer hon ändå att kunna göra sig förstådd. Nästa vecka väntar hjärntomografi och möte på barnhabiliteringen, nu är bollen i rullning!

Avslutar med veckans citat, sagt av Johan Rydberg – smågrisproducent i Värmland som levererar till Värmlandsgrisen:

”Att vara grisproducent är som att vara gravid, antingen ÄR du det eller så är du det inte!”

Så sant, god kväll på er!

Karin

 

 

"När hon sover ser hon utvecklingsstörd ut!"

När Stina var 3-4 månader var vi på middag hos goda vänner. Efter middagen så satt vi tjejer och pratade om ditt och datt, Stina låg i sin insats och sov. Då säger en av tjejerna -”när hon ligger där och sover så ser hon utvecklingsstörd ut!”, vi andra bara tittade på henne som sa det och så fortsätter hon -”fast det är hon ju inte” som att det skulle mildra hennes plumpa sätt. Jag ville inte ställa till en scen och hon hade druckit en del alkohol så jag sa inte mer än så. De andra blev förmodligen också paffa och blev helt tysta de med. Då visste vi inte något om Stinas diagnos och hade vi vetat så hade jag nog förmodligen exploderat. Men egentligen vad är det för skillnad, varför reagerar jag så här? Varför skulle jag explodera för att jag nu vet och varför inte explodera för att jag då inte visste? Oavsett om hon är det eller inte, så säger man sig inte, hur onykter man än är! Störd i sin utveckling är hon ju och det låter mildare, detta är minerad mark och jag vet att fel ordval här gör att jag trampar någon på tårna och det vill jag verkligen inte göra.

Likaså vad är det som gör att det är okey att säga -”åh, det är inte klokt vad smal du är – herregud du måste äta mer!” Medans kommentaren ”Åh, vad tjock du är – herregud du måste banta!” är så mycket värre? För en person som inget hellre vill än att gå upp i vikt blir en sådan kommentar minst lika elak som den kommentaren som sägs till en överviktig person. Det är viktigt att tänka efter före hur ens ord kommer att träffa…

Nu skall jag titta på ”Mot alla odds”, starka människor som inspirerar!

God kväll på er!

Karin

 

”När hon sover ser hon utvecklingsstörd ut!”

När Stina var 3-4 månader var vi på middag hos goda vänner. Efter middagen så satt vi tjejer och pratade om ditt och datt, Stina låg i sin insats och sov. Då säger en av tjejerna -”när hon ligger där och sover så ser hon utvecklingsstörd ut!”, vi andra bara tittade på henne som sa det och så fortsätter hon -”fast det är hon ju inte” som att det skulle mildra hennes plumpa sätt. Jag ville inte ställa till en scen och hon hade druckit en del alkohol så jag sa inte mer än så. De andra blev förmodligen också paffa och blev helt tysta de med. Då visste vi inte något om Stinas diagnos och hade vi vetat så hade jag nog förmodligen exploderat. Men egentligen vad är det för skillnad, varför reagerar jag så här? Varför skulle jag explodera för att jag nu vet och varför inte explodera för att jag då inte visste? Oavsett om hon är det eller inte, så säger man sig inte, hur onykter man än är! Störd i sin utveckling är hon ju och det låter mildare, detta är minerad mark och jag vet att fel ordval här gör att jag trampar någon på tårna och det vill jag verkligen inte göra.

Likaså vad är det som gör att det är okey att säga -”åh, det är inte klokt vad smal du är – herregud du måste äta mer!” Medans kommentaren ”Åh, vad tjock du är – herregud du måste banta!” är så mycket värre? För en person som inget hellre vill än att gå upp i vikt blir en sådan kommentar minst lika elak som den kommentaren som sägs till en överviktig person. Det är viktigt att tänka efter före hur ens ord kommer att träffa…

Nu skall jag titta på ”Mot alla odds”, starka människor som inspirerar!

God kväll på er!

Karin

 

Inget slut som inte någon början…

Och så åkte den ut till slut, granen. Det första någonsin i vårt hem som inte har barrat 🙂 , visst ett fåtal barr men vanligtvis så finns det inte ett barr kvar när granen gått igenom alla dörröppningar och ut genom ytterdörren. För er som tvilar, typ Calle 😉 här är beviset!
Dagsfärskt kort av en månad gammal gran.
Här åker den ut, granen alltså inte mannen...

Läste någonstans att det var tulpanens dag idag, så det var vi ju tvugna att fira. Vad är nästan lika vårigt som tulpanen? Jo, semlor…

Årets första semlor

I och med granens frånfälle och att första semlan för i år (jag vet att det är lite tidigt…) nu är intagen så välkomnar vi allt nytt och positivt med öppna famnen, välkommen friskbaciller (så vi slipper vabba), välkommen du nya idé, välkommen högre grispriser, välkommen erfarenhet och klokhet, välkommen du nya bekanskap och vän!

Kram

Karin