Sjukt skönt på Omberg

En mer intensiv vecka än den som lider mot sitt slut kan inte vi uppbringa i vår familj, pust! Möten varenda kväll, sjuka barn, sjuk mamma, sjuk pappa, noll sömn. Men här sitter jag nu en lördagskväll, huset är tyst, mitt halsont är sakteliga på väg bort. Hoppas nästa vecka blir mindre intensiv och att varenda ”baskelusk” behagar lämna det här huset och den här familjen!

När solen skiner in genom vartenda fönster som har spår av regn, snö och smuts har man två val. Antingen går man ut och putsar dem eller så ger man sig av från dem. Idag blev det det sistnämnda. Vi var bara tvungna att åka upp på Omberg och se hur långt våren hade kommit där. Folke är med farmor och farfar hos kusinerna i Stockholm men Ernst, Stina, Martin och jag tog, efter Martin kommit in från grisarna, med oss kaffekorgen och åkte till Stocklycke hamn. Där lyssnade vi på porlande bäckar, kastade sten, fikade och tittade på blåsippor.

Visst har Vättern ett fantastiskt vatten!
Stocklyckes branta klippor
Tre av fyra favoriter...
En av Ombergs alla blåsippebackar
Allt går allt klättra på...
Jag, Ernst och Stina
Ernst och Stina bland blåsippor

Lilla Stina, är inte särskilt pigg men frisk luft är ändå bra. Däremot så kunde vi inte ta ut nappen en enda gång, då blev hon alldeles förstörd lilla ”Nos”. Att ha dubbelsidig öroninflammation, HELA munnen full av blåsor skulle ta knäck på den bäste. Vi går nu mot natt nr.5 och ber till högre makter att det nu vänder för Stina, att hon får sova mer än 20 minuter i sträck. Håll tummarna!

Nu skall jag gå ut och släcka i suggstallet. På tisdag startar betäckningen och för att suggorna skall komma i brunst behövs extra ljus så därför är det tänt extra länge.

Glöm inte att dra fram klockan,

Med önskan om en god natt för er och för Stina &  mig!

Kram

Karin

 

22 maj, ett sista datum

Idag är sista anmälningsdagen till familjevistelsen på Ågrenska, Ågrenska är ett nationellt kompetenscentrum för sällsynta diagnoser
och en unik mötesplats för barn, ungdomar och vuxna med funktionsnedsättningar, deras familjer och professionella. Vi och vår familj vill gärna komma dit för att träffa andra familjer som har familjemedlemmar med Smith-Magenis Syndrom, träffa experter inom området, få kunskap och ha roligt kring något som inte alltid är så skoj.

På denna familjevistelse finns det plats och möjlighet för 10 familjer så det är inte självklart att man kommer med, dessutom får man inte betala själv utan landstinget som man bor i skall göra detta. Vilket jag har förstått inte är helt säkert, lär återkomma i detta ämnet. Hur som helst det är en senare fråga, först och främst vill vi ju få  en plats!

Något annat som jag gärna skulle vilja ha är sömn! 🙂

Vi hörzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzz!

Kram

Karin

Bondkärringen skall till Stockholm…

Jag är föreslagen till styrelsen för Sveriges Djurbönder och stämman är i morgon i Stockholm så då skall jag dit. Det är lite nervöst, inte för morgondagen men för uppdraget. Det är ingen hemlighet att det är turbulent i föreningen, många vill få den upplöst. Samtidigt så finns det de som vill att föreningen skall finnas kvar och verka i djurböndernas intresse. Känner att jag nu mer än någonsin kan vara med att påverka vilket jag ämnar och hoppas göra, jag är glad att jag fått chansen. Inser dock att det inte kommer att vara eller bli en dans på rosor, men roligt skall det bli!

Utmaningar triggar oavsett det gäller grisar, nedlägging av vår skola eller arbetsprojekt. Är fostrad med ”att ingenting är omöjligt, det tar bara lite längre tid!” Kan ibland vara till nackdel men oftast är det till en fördel, det handlar om hur man väljer att se det. Med det sagt menar jag inte att jag alltid är positiv som en speleman…

När jag idag fick veckans pep-talk av Olof Röhlander så kändes det igen som om han skrivit till just mig. Denna veckan handlade det bl.a. om att om man är nervös för något så skall man nervös som sjutton samtidigt skall man inte vara nervös alls. Det gör att man blir ödmjuk inför uppgiften samtidigt som det triggar. Så jag gör som Olof säger är nervös samtidigt som jag inte är ett dugg nervös, bara så att ni vet! 🙂

Att jag fått en vagel i ögat är dock inte så kul, ser inte snyggt ut och är inte heller så skönt men jag har ändå tur för i fredags hämtade jag mina nya glasögon. Det gör det hela lite bättre! I värsta fall får jag låna Folkes piratutstyrsel och täcka vageln, säkerligen ett udda inslag på stämman i morgon.

Farliga minen på Folke-Pirat

Nu skall jag gå och lägga mig, tåget går tidigt, tidigt i morgon bitti.

Kram och god natt

Karin

 

Smink och B12

I fredags morse när jag skulle till jobbet och stor framför spegeln och sminkade mig, så sa Folke -”mamma, skall du verkligen ha det där i ansiktet, du ser mycket ”gamlare” ut då?” Vad svarar man på det, mer än att skratta till förstås? Det sägs ju att av barn och alkoholister får man höra sanningen…

Sanningen är att jag inte är 25 längre men tron kan försätta berg 😉

Stina fick som vanligt sin B12-spruta i tisdags och som Ranelid skulle sagt ”detta mirakel!” Hur otroligt det än kan låta så är det verkligen mirakulöst hur saker och ting hos Stina bara verkar koppla efter en injektion. Jag tänker mig nervbanor som ett slitet hårstrå där håret på grund av detta blir ”frissigt”. Ett sådant hår mår bäst av att klippas, åtminstone få en bra inpacking så att håret blir lent och följsamt. I vårt fall tror jag inpackningen är B12, det som gör att kopplingarna i nervbanor och annat fungerar. Som sagt detta är inte bevisat på något sätt men det är för många tillfälligheter för att det skall kunna avfärdas som just tillfälligheter. Vi har fått en tid till Karolinska den 23 april för att där få träffa de som är bäst i Sverige på Smith-Magenis Syndrom, det skall bli spännande att diskutera detta med dem.

Nu tecknar Stina att hon är trött så det är dags för hennes förmiddagslur.
En skön söndag önskar jag er!
Kram
Karin

Anta och tro är inte det samma som att veta

Ikväll har jag haft ett samtal med en relativt nyfunnen vän och fått ta del av hennes livshistoria. Även om jag absolut inte trodde att hennes liv hade varit en enkel match så kunde jag inte tänka mig hur tufft hon hade haft det och har det. Samtidigt är hon en inspirationskälla och en kraftfull, driven kvinna! Tack fina du för vårt samtal!

Detta fick mig att tänka på ”veckans peptalk” av Olof Röhlander Det går att prenumerera på det och det är verkligen ett peptalk. Hur om helst, denna veckan handlade det om att man antar saker utan att veta hur det egentligen ligger till. Så här skriver han:

”Visst är det lätt att man ser en sak och sen en annan och därigenom antar att det ena hänger ihop med det andra. Men stämmer det där antagandet?

Egentligen borde vi inte anta något innan vi tar reda på hur det ligger till. Jag går dock in i den fällan också ibland.

Låt oss kolla om du och jag också antar saker:

*Du får inte svar på ditt mail så snabbt som du hoppats.

Vad antar du?

*Du passerar en kollega, som inte hejar på dig.

Vad antar du?

*Någon gäspar under mötet.

Vad antar du?”

Ja, vad antar man? Och hur ofta ställer man frågan om varför någon gör som den gör i stället för att anta något? Läs gärna hela peptalket här, Jag har prenumererat på detta i fyra veckor och blir faktiskt peppad varje gång till att tänka till.

Nu inte bara antar jag att jag bör fixa inför morgondagen utan även göra det…

En god natts sömn önskar jag er och mig!

Karin

En måndagsbetraktelse

Idag var vi på babysång, jag är ledig på måndagar och försöker då att gå på babysång. Vi sjunger där en sång Mitt lilla barn, min lilla himmelbit, jag tackar för att du kommit hit. Varje gång blir jag lite lätt rörd och får en tår i ögat för det är ju precis så jag och så många andra föräldrar känner. Att sedan Ernst i lördags råkade ut för ett tillbud som så lätt kunde inneburit att han inte längre skulle funnits här hos oss, gjorde inte just den sången mindre tänkvärd idag.

Ernst var med Strövarna på Omberg och åkte skidor, i liften ramlade han och bygelliften som kom efter honom fick på fast på hans glasögon. Liften drar honom i glasögonen och släpade med honom. Som tur var så hade vi inte spänt bandet under hakan på hjälmen, har tänkt det så många gånger men inte gjort det. Tack och lov så gled hjälmen av hans huvud i stället för att, som en snara, kväva honom. Ren otur men den hjälmen skall inte användas mer, nästa hjälm skall även ha det ”gröna” spännet som löser ut då man drar i den. Goda vänner berättade om en familj som förlorat sin son på  ett liknande sätt. Vad jag vill säga med detta är att rätt utrustning är a och o. Olyckor händer och man kan inte förebygga allt dock kan man se till att ha säker utrustning.

Annat som är bra att ha är glasögon, om man som jag behöver ha det. Vid senaste synundersökningen visade det sig att jag hade fått försämrad syn så idag passade jag på att beställa ett nytt par. Det är dock inte lätt med bågar, samtidigt som jag vill ha ett par moderna så är jag inte den som byter varje år så det behöver vara ett par tidslösa. Bestämde mig dock till slut för ett par från Efva Attling, ett par svarta med en liten rosett i silver på sidan. De var dem jag föll först för då jag provade ut bågar, och första känslan brukar ju vara rätt…

Mina nya glasögon men dem jag har beställt är i svart istället för, som här, i rött.

Sedan hamnade jag hos Mrs. Manfred, klädaffär i Vadstena, och föll för en tröja så den fick följa med hem den med.

Tröja från jumperfabriken, däremot nte jag på bilden... 😉

Det är märkligt vad fint väder får mig shoppingsugen, tänk om fint väder kunde ha samma inverkan på städning. Skall dock göra ett försök även på den delen nu 🙂

Kram

Karin

40 +

Idag fick jag ett mail från en ”systerklubb” till en klubb som jag är med i. Det där lät ju lagom kufiskt, hur som helst, de gratulerade mig till att jag äntligen var 40+! ? Äntligen? Jag har inga problem med att bli äldre, mina skrattrynkor har jag förtjänat och haft vansinnigt roligt på vägen men äntligen kanske inte är rätt ord… Det är ju inte så att jag gått och lagt mig och längtat tills den dag jag får ett brev som säger att jag äntligen är 40 +. Antingen har de för få medlemmar och försöker locka mig med ”äntligen”, eller så har de längtat efter just mig. Ingen av de båda nämnda är särskilt troliga så skriv inte ”äntligen”, jag trivs bra bland 40 – (minus)  folket och stannar nog där ett tag till, om jag får!?!

Ikväll på Skavlan var det två utförsåkare från Norge, Kjus och Kettlil (nå´t). De blev presenterade som de flerfaldiga OS- och VM-medaljörerna som aldrig ville sluta åka. Kul tänkte jag, härlig inställning, de såg dessutom ut att vara lite äldre. Köpte det rätt av tills dess Skavlan säger att Stenmark suttit i en av stolarna som dessa två herrar satt i, varpå han då säger -”Stenmark var vår store idol! Som barn ville man bli som honom, vi hade ju inga direkta utförsåkare i Norge” (översätter till svenska då jag inte skriver norska så bra… 😉 )

Vadå idol, så många år skiljer det väl inte…? Jo, men visst då framkom det att den ene var 40 och den andre 40 + (?) , lika ”gammal” som mig alltså och jag tyckte de såg gamla ut. Förlåt mig för mina åldersfördomar men det är väl bara att konstatera att åren går och jag med dem.

Det är verkligen inte så att jag vill vara 22 igen, kroppsligt kanske men inte erfarenhetsmässigt och verkligen inte psykiskt. Det är så skönt att äntligen ”våga” säga sin mening, stå för det jag tycker är bra och det jag vill stå för, inte försöka vara någon/något för att passa in. Nej, kameleonten har blivit uppäten av en nyförlöst sugga som inte viker av för vad som helst och som skyddar sina kultingar mot fara. Samtidigt har jag blivit harigare och skulle idag inte våga göra saker som jag som 22-åring gjorde. Men det är väl det här som är tjusningen med att bli äldre, att alla åldrar har sin charm och sin kunskap, oavsett om man är 98, 41 eller 22.

Apropå åldrar så skall jag, Stina och min mamma åka till Göteborg och besöka en 98-årig dam i morgon. Hon var en av Sveriges första kvinnliga barnläkare och är uppriktigt intresserad av Stina, hennes diagnos och utveckling. Hon är min au-pairmammas moster, jag var au-pair i San Fransisco 1993-94. Hon är klar som kristall och låter som en 60-åring, kroppen orkar dock inte så bra längre men det är en sannerligen klok kvinna. Att samtala med henne är otroligt spännande och lärorikt.

Det skiljer 98 år mellan personerna på bilden...

Nu skall den här skrattrynkade 40 +:aren ta och hänga en tvätt och sedan se till att får sin skönhetsömn så att jag även orkar med kalaset i morgon kväll hos goda, goda vänner!

God afton!

Karin