Minnesvärda ord!

Vinden viner kring huset, får en känsla av att det är vinter när utanför. Känner hur snön biter i fönsterkarmarna… Tack och lov inte än, men visst är det häftigt att vissa ljud kan skicka sådana minnesimpulser 🙂 Än så länge behöver jag inte fundera på varken vinterdäck eller snöplogens körningar men den tiden kommer på gott och ont. Just vintertid är det inte alltid en höjdare att bo på landet.

snart, snart...

Dals församling som vi tillhör är en liten församling och efter att ha bott här i några år fick jag förfrågan om att bli kyrkvärd i vår fina lilla kyrka, Rogslösa kyrka. En ära såklart, jag hade också en barnslig längtan efter att få samla in pengar med håven :-). Men med småbarn och en man som i stort sett jobbar varje helg så är det endast de gånger när det är mässa eller gudstjänst kl 18.00 som jag kan bidra med min närvaro i detta ärofyllda uppdrag.

I söndags var det ett sådant tillfälle, en musikgudstjänst på tacksägelsedagen med en präst, Christer Staaf som sjunger så vackert så gåshud uppstår och en kör som inspirerar till sång. Det var så fint, att dessutom prästen håller en predikan som fick mig att fälla en tår gjorde att jag burit med mig de ord ha sa under hela veckan. Det han sa var så rätt, det är häftigt när sådant händer. Jag vet tillfällen i mitt relativt kyrkofattiga liv då jag nästintill både somnat och drömt mig iväg till andra platser.

Jag kan inte återberätta det hela, jag skulle inte göra Christer rättvisa men budskapet som jag fick till mig var att när livet visar sig från sin sämsta sida så finns det hopp och efter att hoppet visat sig så sköljer en outgrundlig tacksamhet sin våg över dig. Jag kan bara instämma! Såklart relaterar jag bl.a. till Stina och hennes diagnos, jag är så oändligt tacksam för allt som går framåt, goda provsvar, hennes ökade teckenförråd, de nätter som hon faktiskt sover, vänligt och professionellt bemötande från vård och omsorg.

Jag har dessutom fått insikten om att vara tacksam och inte ta det självklart om att Stinas bröder idag inte visar sig ha någon obotlig sjukdom eller diagnos. Jag är tacksam bortom ord för att Martin och jag har fått tre så fina ungar!

Tacksamhet är ett vackert ord som jag är glad att ha stiftat en närmare bekantskap med!

Att det hela avslutades med att kören dansade ut genom kyrkogången och prästen bjöd upp till en ”snoa” kyrkogången ner, gör att det kyrkvärdstillfället kommer att leva i mitt minne länge! Tack Christer, tack Rogslösas kyrkokör och tack alla ni andra som som gjorde detta tillfälle till ett fint minne!

Sov gott!

Kram

Karin

 

 

 

Publicerat av

En bondkärrings liv och betraktelser

Jag är utbildad Hälsovetare arbetar som personalstrateg, mamma till tre barn, Ernst, Folke och Stina - Stina har Smith-Magenis syndrom. Jag är gift med Martin, en f.d grisbonde på Östgötaslätten. Här skriver jag om livet som mamma, om Stinas diagnos och allt vad det innebär samt om livet på landet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s