28 december, 10:05

Idag är det precis ett år sedan telefonen ringde, Martin svarade och får en ledsam syn i ansiktet. Jag fattade direkt, provsvaret hade kommit…

Allt blev som ett töcken samtidigt som alla sinnen blev hur skarpa som helst. Hör Martin säga -”vad hette det sa du, vad innebär det?” Jag bara -”vad är det, vad säger han? Sätt på högtalaren!” Dr. Nils-Åkes lugna, trygga stämma säger -”hej Karin, jo, vi har fått provsvaren och Stina har något som heter Smith-Magenis Syndrom”. Hela jag ville skrika ”NEEEEEJ!!!” Samtidigt slog jag på datorn, googlade Smith-Magenis Syndrom, läste och pratade samtidigt. Jag har skrivit och sagt det förut, marken rämnade under mina fötter, trodde inte en kropp kunde tillverka så många tårar.

Nu sitter vi här ett år senare och jag kan ärligt säga att jag är en mamma, kvinna med en så mycket större tacksamhet över livet. Har fått insikter och kunskap som jag aldrig skulle fått om inte Stina haft SMS, det är klart att jag helst skulle önskat att Stina inte haft SMS men det alternativet finns inte. Hon är världens finaste, godaste, bästa lilla tjej man kan önska sig! Dessutom skänker hon mig och hela sin omgivning så mycket gott.

Vi vet inte hur framtiden kommer att te sig men det vet vi inte om någon av våra barn inte heller om oss själva. Leva i nuet behöver jag öva på varje dag, Stina hjälper mig med det, vi vet aldrig hur natten blir. Hennes dagar påverkas så klart av hur nätterna ser ut och i natt har hon sovit och till och med tagit sovmorgon, Tack!

Ha en fin dag!
Karin

20121228-094139.jpg

Annonser

Bondkärringens klagan…

Åh, så skulle det då äntligen bli av – jag och min käre man skulle åka till Linköping och handla de sista julklapparna och även äta lunch, umgås och känna av lite julstämning på tu man hand. Vad händer då tror ni? Det som alltid händer när Martin planerar att åka från gården om så bara för några timmar, något går sönder. Den här gången elevatorn, den som forslar upp säden till silosarna så att den sedan kan malas till mat till våra grisar. Efter många om och men, om hur och vart den gått sönder så slutar det med att jag sätter mig i bilen själv och får åka ensam och julhandla… Det är trist men det är också så det är, grisarna och deras väl och ve måste ju självklart komma före det mesta, ja nästan allt. Nu var det ju bara en julshopping men det är mycket som Martin fått ”hoppa” för att grisarna behöver honom. Så är det bara, inget att klaga över egentligen det är bara att konstatera att det är så det är.

Jag fick i stället se möjligheterna med att åka själv, jag kunde gå länge och lyfta, titta, känna och klämma utan att någon effektivt vill bocka av på listan. Jag passade på att ringa Cilla som av en händelse var inne i Linköping och hade förmånen att bli bjuden på fika och samkväm. Alltid lika roligt att ses! Jag behövde inte ha bråttom hem utan kunde vara med till stängningsdags…

Julklapparna är nu klara och även Folkes paket som han skall få på sin 6-årsdag på onsdag.

Inget ont som inte har något gott med sig men tänk på det när ni väljer skinka att bakom den där skinkan finns det en bonde med familj som har prioriterat den där grisen framför det mesta och tack vare det så ligger det där en skinka av yttersta kvalitet, fri från salmonella, uppfött med världens tuffaste djurskyddskrav, en gris som fick ha knorren kvar – såvida ni väljer en gris född, uppvuxen, slaktad och styckad i Sverige vill säga… 😉

julskinka från alltommat.se

Kära vänner, god natt önskar er härliga drömmar!

Karin

Jag älskar Våga!

 

Våga Gårds logga
Våga Gårds logga

Just hemkommen från det årliga Luciafirandet på vår förskola och fritids Våga Gård och jag är så rörd! Rörd  av barnens skönsång, rörd av engagemanget hos pedagogerna, rörd av solosång och  av tvärflöjtsframträdande men mest av allt rörd till tårar av att sångerna som framfördes av förskolebarnen inte bara sjöngs utan även tecknades. Man kan tycka att det är självklart eftersom det är så Stina kommunicerar men det är inget som jag räknat med. I morse var jag ledsen över just samma faktum, att Stina inte kan sjunga Luciasångerna, hade en djupdykning i känslostormen ”varförblirdetintesommantänktsig” och bölade hela vägen till jobbet och så avlsutar jag dagen med att gråta igen men över känslostormen ”detblirintesommantänktsigmendetblirbraändå”. Är så tacksam över att Stina blir sedd precis som den underbara unge som hon är, att pedagoger och dagiskompisar väljer och vill vara där hon är och anpassar sig efter hennes förutsättningar. Tack för allt ni gör för Stina och för oss!

Skulle så gärna vilja lägga upp bilder från kvällen men av hänsyn till de andra familjerna så kan jag inte göra det. För övrigt så är det årliga Luciafirandet ett stort organiserat kaos, helt underbart dock något högljutt för känsliga ”stressöron” som mina :-). Själva Luciatåget är utomhus och efteråt är vi inne och äter gröt, skinksmörgåsar, dricker kaffe och äter pepparkakor. Totalt 100 personer i form av föräldrar, barn, pedagoger, farmödrar, styföräldrar, morfädrar, exrafarfädrar, gammelmormödrar och allt man kan tänka sig. Kooperativfamiljerna hjälps åt att koka gröt, bre smörgåsar, koka kaffe och blanda saft, duka, städa, diska och några ansvarar för lotteriet. Körschemat är ordnat i minsta detalj och det är nog en väldans tur 🙂

Trött, glad och tacksam väljer jag nu att gå och lägga mig. I morgon har jag julfest med mina arbetskamrater – kul!

Kram

Karin

 

 

Sitter på tåget…

På väg till Stockholm och möte med Sveriges Djurbönder, mycket snurrar i huvudet allt från dagens kommande möte till födelsedagspresentsinköp till Folke-pojken som fyller 6 år den 19 december och att jag inte får glömma att koka upp saltlagen till julskinkan som ligger insmörjd med ”julskinkegojs”.

När jag fyllde 6 år önskade jag mig ett delikatessknäckebrödspaket, ett Kalle Anka-kexpaket, katt och kattungar till mitt dockhus, en tandborste som lät som mammas när hon borstade tänderna, en spis och ett kylskåp till mitt dockhus. Och kan ni tänka er, jag fick allt jag önskade mig! Den 30 juli 1977 minns jag som en väldigt lycklig dag.

Från juli 1977 till julen 2012, julförberedelserna är i full gång. Första knäcken är kokad, julgrisen slaktad och skinkan insmörjd, har till och med redan skaffat gran som vi planerar få in till helgen. Den 28 december är det ett år sedan vi fick reda på Stinas diagnos. Mycket har hänt under det här året, livet har på många sätt fått sig både törnar och en meningsfullhet som är svår att både greppa och förklara.

Nu rullar tåget in på perrongen, på återseende…
Ha en skön dag!