Mammaoro

Satt i väntrummen utanför poliklinisk operation, försökte läsa en bok, gick sådär. Försökte förstå vad de sa på tv’n, vilket inte heller gick särskilt bra. Tog en kopp te som den vänliga sjuksköterskan tagit fram. Magen var i uppror och tårarna låg redo att kasta sig ut genom tårkanalerna. Anspänningen var påtaglig… Men mitt i mitt orosinferno kom en sköterska med ett leende på läpparna, ”det är klart nu och allt har gått bra!” Tack gode Gud!

Idag fick Stina rör i båda öronen, ett rutiningrepp för kirurgen men inte för en mamma. Oron låg inte på ingreppet utan på sövningen, Stinas förskjutna melatoninkurva och andra saker som kunde påverka allt kring just sövningen.

Så lyckan över att allt gått bra var en tacksamhet av Guds nåde, lättnaden var total!

Stinas hörselprover på vänster öra har varit dåliga sedan hon föddes, sist de kollade så konstaterades det att hon hade vatten bakom trumhinnan på båda öronen så därför skulle hon få rör på vänster öra. Eventuellt också på höger. Läkaren sa att det inte rådde någon tvekan om att hon behövde rör i båda öronen och han sa också att hörseln skulle bli bättre. Det kan man ju förstå, det räcker att själv få vatten i örat…

Jag måste verkligen berömma den fantastiska personal som vi har mött idag på Universitetssjukhuset i Linköping, vänliga, förstående, kunniga, professionella och duktiga. Tack!

På väg hem igen gick vi förbi sjukhuskafét varpå jag frågade Stina om hon ville ha något mer att dricka, det ville hon och så pekade hon på en Budapestbakelse och så klart fick hon den med 🙂

Det var med tacksamma steg jag drog vagnen med Stina genom sjukhusets korridorer och ut genom entrén, ut till en klarblå himmel med en strålande sol På håll hördes en hund skälla, Stina tittade förvånat upp på mig och tecknade hund, lyckan var total!

20130408-211341.jpg

Den här mamman kommer att sova väldigt gott i natt!

Kram
Karin

Publicerat av

En bondkärrings liv och betraktelser

Jag är utbildad Hälsovetare arbetar som personalstrateg, mamma till tre barn, Ernst, Folke och Stina - Stina har Smith-Magenis syndrom. Jag är gift med Martin, en f.d grisbonde på Östgötaslätten. Här skriver jag om livet som mamma, om Stinas diagnos och allt vad det innebär samt om livet på landet.

2 reaktioner till “Mammaoro”

  1. Vad bra att det gick bra. Det är så jobbigt att se dom somna till narkos. När det är över och det har gått bra blir man så glad och tacksam. Livet blir ju lättare när man hör bättre. Ha de gott och hälsa familjen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s