En moders hjärta…

Måndag kväll, Ernst och Folkes fotbollsträning har dragit igång igen. Lyckliga, rödmosiga kom de inrusande, Ernst hade dessutom gjort mål. Lyckan var total! Nu sover de och även Stina gott i sina sängar. Maken har varit i stallet och nu är betäckningen klar för denna gången. Nu hoppas vi att samtliga suggor och gyltor som betäcktes blir dräktiga. Däremot drar grisningen nu igång så då blir det även nattarbete för Martin. Suggorna och även gyltorna brukar klara det bra själva men ibland slår det slint även hos dem och de får grisningsfeber. Är man då inte på plats kan de ha bitit ihjäl sina kultingar, precis som Emils gris, Knoens, moder gjorde. Det är fascinerande att gå i ett nattbelyst stall, höra fläktarna surra och en och annan grymtning och mitt i detta få ta del av grisningarna med alla små nyfödda kultingar. Det händer att även jag tar mig en BB-runda bara för att få ta del av det :-). Vill inte romantisera det på något sätt för det händer att både suggor och kultingar stryker med av en eller annan anledning, dock är det en förmån att få ta del av det otroliga med en födsel och se hur de små kultingarna efter bara en kort stund reser sig och knatar iväg för att leta efter suggans/gyltans spenar.

Att ge liv åt något nyfött är sannerligen något fantastiskt som jag inte på något sätt tagit för givet, dock kan jag så här med facit i hand säga att inte räknat med att något kunde gå snett. Visst fanns det sådana tankar men efter kub- och nupptest, fostervattensprov och kontroller så räknade man på något sätt med att allt skulle vara bra. Säger absolut inte att jag är missnöjd eller besviken, det ligger inte för mig, snopen är nog mer rätt ordval. Och ledsen har jag såklart varit men tänk att det ändå blev så bra, det kan jag ärligt säga att jag inte trodde då vi fick beskedet. Jag har lärt mig att uppskatta saker jag tidigare tagit för givet. Minns särskilt ett tillfälle så vi varit på en undersökning för att se hur det var ställt med Stinas nervbanor, det hör till diagnosen att de skulle vara undermåliga – de ville veta hur undermåliga… När vi får svaret visar det sig att det inte alls är något fel på hennes nervbanor, de är perfekta! Perfekta, ropar jag till Martin, Stinas nervbanor är perfekta! Bredvid mig står våra pojkar och tittar på mig och mina glädjetårar varpå jag inser att även deras nervbanor är perfekta (de har ju inte behövts undersökas), när detta slår mig blir jag än lyckligare och då och där bestämmer jag att det här skall vi fira! Så på kvällen blev det pannkakskalas för att fira alla fina, perfekta nervbanor som den här familjen har. Kan rekomendera det, skulle kanske infört flaggdag? 🙂

Vi gläds åt det som är bra men blir även ledsna ibland. För ett par veckor sedan var jag och pojkarna och handlade mat. Då träffar vi en person som vi inte har träffat på väldigt länge, hon träffade Stina när Stina var en liten, liten bebis. Hon frågade hur det var med pojkarna och sedan lades huvudet lite på sned då hon frågade ”men hur går det för er dotter? Du vet, jag såg DIREKT att det var något fel då jag såg henne som bebis, bla, bla, bla…” Där blev jag arg och slutade lyssna. Även om hon nu i sina ögon hade sådan kunskap (hon är ingen läkare) så att hon kunde bedöma det så blev jag heligt förbannad. Men ställde så klart inte till med något där, just då. Jag kan inte förstå vad man vill åstadkomma med ett sådant uttalande, hjälper det oss? Nej! Visar det att hon är duktig? Inte i mina ögon. Hon gjorde mig bara ledsen, det hade varit mildare att bli slagen på käften. Helt uppenbart har jag fortfarande inte släppt det eftersom jag skriver om det här. 🙂

Martin erbjöd sig att ringa upp henne och säga till henne men det fick han inte, jag tog bara bort henne från min Facebook. Så om du läser detta så vet du varför du inte är kvar på min vänlista. Fegt av mig kan tyckas men jag orkar inte, vill inte, ha diskussioner om det, för mig, helt uppenbara i det hela. Kritisera gärna mig men inte mina barn, då blir jag som en nyförlöst sugga som inte biter ihjäl sina kultingar utan ger sig på den som försöker ta hennes kultingar och en nyförlöst sugga skojar man inte bort!

20130520-230955.jpg
Mina käraste ”kultingar” som dessutom har perfekta nervbanor 🙂

God natt!
Kram
Karin