När det omöjliga blir möjligt

Ibland önskar jag att man kunde frysa eller pausa vissa ögonblick, klippa ut dem, rama in dem eller lägga dem i en särskild ask för att vid senare tillfällen tas fram och upplevas igen å igen å igen.

De där tillfällena är som att hela jag är så närvarande som jag kan bli, hela kroppen, varenda cell, nerv, mitokondrie vet om det där ögonblicket.

Mitt senaste sådana tillfälle var när Folke, som har järnbrist, skulle svälja sin järntablett. Detta har under en tid gått jättebra för att en dag helt plötsligt inte alls fungera. Han har trälat med det men tabletten har bara inte gått ner. Så skulle vi efter några dagars uppehåll på det igen och hans mor, dvs jag, försökte peppa liksom jag gjort tidigare men då det ändå inte fungerat. Jag har också påtalat hur viktigt det är att han får i sig den (han äter järnrik mat, de vet dock inte varför han har järnbrist). Och så äntligen slinker den rackarns tabletten ner på första försöket, lyckan i ögonen, blicken på Folke går inte i ord att beskriva, stoltheten över att återigen klara av att svälja en tablett. Den stunden, den känslan var i mina ögon och i mitt hjärta helt fantastisk!

Skulle det vara så märkvärdigt tänker någon, ja svarar jag, att se någon lyckas ned något som han/hon inte tror han/hon skall klara av, om så bara en ynklig tablett är stort.

Efter att tabletten rullade ner där i magen och Folke var lyckligast i världen, tittade jag honom djupt in i ögonen och sa Folke, det finns ingenting som du inte kan klara av, det enda som sätter stopp för det du vill göra är din hjärna. Så länge du tror att du kan göra saker så kan du det! Ibland krävs det både träning och mod, vissa saker behöver kunskap, då får man skaffa sig det.

Det är ofta de små sakerna som får oss att tro på oss själva och kunna åstadkomma de stora sakerna, det kan vara gruskornet som får jättestenen att rulla. Man måste dock själv tro på det!

20130814-095048.jpg Här är min modiga, duktiga Folke i full färd med att hjälpa mamma att koka kräftor.

Önskar er en fin dag,
Kram
Karin

Publicerat av

En bondkärrings liv och betraktelser

Jag är utbildad Hälsovetare arbetar som personalstrateg, mamma till tre barn, Ernst, Folke och Stina - Stina har Smith-Magenis syndrom. Jag är gift med Martin, en f.d grisbonde på Östgötaslätten. Här skriver jag om livet som mamma, om Stinas diagnos och allt vad det innebär samt om livet på landet.

3 reaktioner till “När det omöjliga blir möjligt”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s