Små ord som fyller hjärtat!

Målarfärg i ansiktet, på händerna och till och med på vännen. Jag är ingen målartalang direkt! Det har jag aldrig varit. Minns särskilt när jag som tonåring skulle måla om mitt rum och skulle sätta tillbaka locket på målarburken och skulle bara stampa till på locket litegrand… Resultat? Foten i målarburken och färg överallt!

Nu är i alla fall hela Vågas snickarbod struken en första gång, skönt!

De här röjardagarna på vårt föräldrakooperativ är alltid så trevliga, vi grejar, dricker kaffe och käkar korv men vi pratar också en hel del med de vuxna och med barnen. Idag kom en flicka fram till mig och sa:

Vet du, Stina är min bästa kompis!

Jag bara log och inom mig brast jag av lycka, tårar ville krypa ut. Fina, fina flicka du gjorde mig så glad. En dag när du är stor skall jag berätta det för dig!

Det är klart att man hoppas att ens barn skall få kompisar, funktionsnedsättning eller inte. Men Stinas diagnos innehåller saker som att vara utåtagerande och det kan innebära att andra barn inte vill leka med dem. Så min oro om kompisar finns där såklart. Stinas resurs och andra pedagoger på Våga har dock berättat att Stina och den här flickan verkligen klickar men att själv se det och höra det från henne gjorde hela min dag! Jag blev så glad och hjärtat fylldes med värme och kärlek!

Liten Stina som har en bästa kompis

20131019-145449.jpg Fröken kanske har sin mors svårighet med att hålla färgen på penseln och på det som skall målas, i det här fallet läppstift… 🙂

Nu sover hon och jag myser med killarna i soffan, snart dags att förbereda maten. Idag blir det Wallenbergare till lunch.

Må då gott och ha en fin helg!
Kram
Karin

Ord som sårar

Ikväll var en av mina söner ledsen då en skolkamrat hade sagt till honom att Stina var dum i huvudet för att hon är utvecklingsstörd. Det gör så ont i mammahjärtat! Jag vet att det ”bara” är barn men det är inte okey. Och det är inte okey att Stinas bröder skall bli ledsna på grund av att Stina har SMS. Jag blir glad i mammahjärtat då jag hör honom säga,

Ingen får säga så om Stina, jag kommer alltid att skydda henne!

Samtidigt tänker jag att det kan vara ett tungt ok att bära att ständigt finnas där för sin syster. Men jag är glad att han berättar det här för mig så att vi kan prata om det. Han skulle dessutom prata med sin fröken om det hände på skolan.

Ord som kommer till mig när jag tänker på detta är tolerans och öppenhet. Vi har valt att prata och berätta om Stina och hennes diagnos för att det inte skall bli en massa förutfattade meningar och för att vi, såklart, älskar henne precis som hon är! Hon har gett oss ett perspektiv på saker och ting som jag aldrig tidigare varit i närheten av. Hon har gjort det svart-vita till en mängd gråskalor. Ingenting är självklart och ”normalt” med henne men faktum är att det inte är det med hennes bröder, föräldrar eller någon annan heller. Visst man kan förvänta sig saker och ting kring utveckling, personlighet, beteende, ja vad du vill men det blir ändå som det blir. Det är världen omkring som formar oss, vi föds med ett grundmaterial men det är omgivningen och förutsättningarna som gör oss till dem vi är. Det är i alla fall min fasta övertygelse.

Stina utvecklas ständigt, hon går på storbarnsavdelningen (vet inte om man säger så…) och hennes teckenutveckling har ökat, hon vill göra saker själv och hon försöker säga några fler ord än mamma och pappa. Hon har en toppenresurs på förskolan och jag vet att jag har skrivit det många gånger men hon är på en fantastisk förskola! Det engagemanget som finns där är bara bäst, detta gäller så klart för alla barn som går där, inte bara för Stina.

Jag vet att pojken som sa som han sa om Stina inte är en elak pojke, han kanske hade en dålig dag och ville att andra också skulle må dåligt. Oavsett vilket så är det jobbigt att inte kunna vara på plats när sådant här händer, jag vet att de vuxna på skolan finns där när och om det händer på skolan men när det händer på bussen, i lekparken eller någon annanstans då skulle jag vilja vara en hök som ständigt cirkulerar ovanför dem och vid fara kan jag störtdyka ner för att undanröja hotet… Vet att detta inte är möjligt, jag kan bara ge dem redskap att själva klara av det och att våga säga ifrån och berätta för någon vuxen, vad det än gäller.

Jag/vi är välsignad/e med tre fantastiska barn, är glad att de har varandra och hoppas att de kommer fortsätta hålla av varandra på samma sätt som idag!

20131007-215403.jpg
Jag önskar så att utvecklingsstörd inte var ett så laddat ord utan bara en förklaring. Jag önskar att man inte slängde sig med det på ett nedsättande sätt. Stina må ha en utvecklingsstörning men vårt fokus kan inte ligga på den lilla bit som fattas på kromosom 17 utan på alla andra fungerande kromosomer.

Stina är fantastisk, hon är ett underverk, hon är Ernst och Folkes lillasyster, hon är vår dotter, hon är Stina – världens bästa Stina!

Kram
Karin