Tic, tac…

Ligger i soffan, kan inte säga att det händer särskilt ofta nu förtiden, Martins farfars gamla väggklocka, som han fick då han fyllde 50 år, tickar hemtrevligt på den nya väggen. Drygt två månader har vi bott i vårt nya hus, vi trivs fantastiskt bra, är dock fortfarande inte klara med garaget och magasinet vid gården än men vi närmar oss… På fredag skall det börja grävas här på tomten för att snygga till, grunda för gräs och för altan. Dessutom börjar vi måla huset nu också…

I morgon är sista dagen för barnen i skolan, sedan blir det sommarlov. Efter sommarlovet har vi inte längre förskolebarn. Stina börjar på sexårs på Våga Gård och kommer vara där på fritids efteråt. Pojkarna börjar 4:an och 5:an, det låter så klyschigt men tiden verkligen springer iväg…

Ikväll har vi varit och tittat på Ernst som spelade fotboll i Vadstena, Folke har semester från oss och är på Legoland med sin kompis Emil – det är tomt här utan honom. Ernst längtar också, ingen att kivas med 😉. Stina har varit med sin förskola Våga Gård på utflykt hos en av lärarna, Marie, som har hästar, får och igelkottar (det var Stinas ord… ). Stina var då glad för detta nu i kväll. Se på bilderna nedan som jag fick på mms nu ikväll, så ser ni lyckan i ögonen på henne…

imageimageimage

Det är så fantastiskt att få ha sina barn på en förskola där sådant här är möjligt! Tack, alla ni på Våga Gård som gör våra barns vardagar meningsfulla och roliga och tack Marie för att du skickade bilderna på Stina. hon kommer vilja titta på dem ofta! 😄

Klockan tickar vidare, solen håller på att gå ner, i morgon sjunger vi först för Martin som fyller år sedan sjunger vi ”den blomstertid nu kommer” i Klosterkyrkan i Vadstena. Undrar om Rogslösas paradsång ”Så grann står Östergyllen” också kommer att sjungas… Första skolavslutningen som inte firas i Rogslösa kyrka, känns sorgligt men nu är det som det är…

God natt!

/Karin

 

Annonser

Ord som sårar

Ikväll var en av mina söner ledsen då en skolkamrat hade sagt till honom att Stina var dum i huvudet för att hon är utvecklingsstörd. Det gör så ont i mammahjärtat! Jag vet att det ”bara” är barn men det är inte okey. Och det är inte okey att Stinas bröder skall bli ledsna på grund av att Stina har SMS. Jag blir glad i mammahjärtat då jag hör honom säga,

Ingen får säga så om Stina, jag kommer alltid att skydda henne!

Samtidigt tänker jag att det kan vara ett tungt ok att bära att ständigt finnas där för sin syster. Men jag är glad att han berättar det här för mig så att vi kan prata om det. Han skulle dessutom prata med sin fröken om det hände på skolan.

Ord som kommer till mig när jag tänker på detta är tolerans och öppenhet. Vi har valt att prata och berätta om Stina och hennes diagnos för att det inte skall bli en massa förutfattade meningar och för att vi, såklart, älskar henne precis som hon är! Hon har gett oss ett perspektiv på saker och ting som jag aldrig tidigare varit i närheten av. Hon har gjort det svart-vita till en mängd gråskalor. Ingenting är självklart och ”normalt” med henne men faktum är att det inte är det med hennes bröder, föräldrar eller någon annan heller. Visst man kan förvänta sig saker och ting kring utveckling, personlighet, beteende, ja vad du vill men det blir ändå som det blir. Det är världen omkring som formar oss, vi föds med ett grundmaterial men det är omgivningen och förutsättningarna som gör oss till dem vi är. Det är i alla fall min fasta övertygelse.

Stina utvecklas ständigt, hon går på storbarnsavdelningen (vet inte om man säger så…) och hennes teckenutveckling har ökat, hon vill göra saker själv och hon försöker säga några fler ord än mamma och pappa. Hon har en toppenresurs på förskolan och jag vet att jag har skrivit det många gånger men hon är på en fantastisk förskola! Det engagemanget som finns där är bara bäst, detta gäller så klart för alla barn som går där, inte bara för Stina.

Jag vet att pojken som sa som han sa om Stina inte är en elak pojke, han kanske hade en dålig dag och ville att andra också skulle må dåligt. Oavsett vilket så är det jobbigt att inte kunna vara på plats när sådant här händer, jag vet att de vuxna på skolan finns där när och om det händer på skolan men när det händer på bussen, i lekparken eller någon annanstans då skulle jag vilja vara en hök som ständigt cirkulerar ovanför dem och vid fara kan jag störtdyka ner för att undanröja hotet… Vet att detta inte är möjligt, jag kan bara ge dem redskap att själva klara av det och att våga säga ifrån och berätta för någon vuxen, vad det än gäller.

Jag/vi är välsignad/e med tre fantastiska barn, är glad att de har varandra och hoppas att de kommer fortsätta hålla av varandra på samma sätt som idag!

20131007-215403.jpg
Jag önskar så att utvecklingsstörd inte var ett så laddat ord utan bara en förklaring. Jag önskar att man inte slängde sig med det på ett nedsättande sätt. Stina må ha en utvecklingsstörning men vårt fokus kan inte ligga på den lilla bit som fattas på kromosom 17 utan på alla andra fungerande kromosomer.

Stina är fantastisk, hon är ett underverk, hon är Ernst och Folkes lillasyster, hon är vår dotter, hon är Stina – världens bästa Stina!

Kram
Karin

Tack för tecken

Vänta- bilen – hämta tidningen – äta, ser jag Martin teckna, där han står vid pic-upen och ”batteriladdaren” ute på gårdsplanen, in till mig bakom köksfönstret.

Martin har kommit från morgonbestyret hos grisarna och kollar pic-upen som stått med lyset på och därför behöver ladda batteriet. Sedan tänker han hämta tidningen för att efter det komma in och äta. Tecken som stöd är väldigt smidigt även för oss som kan prata!

Alla, ja jag kan nog säga alla blir imponerade av hur mycket Stina kommunicerar med sina små händer och ansiktsuttryck. Jag är så glad att Cilla (Z’s mamma) tipsade mig om att börja med ”tecken som stöd”, enveten som jag är är jag också glad över att vi lyckades få börja på en kurs även om vi inte tillhörde just det sjukvårdsområdet. Inte minst är jag glad och tacksam för att Stina ”köpte” det och när hon inte vet tecknet för något så sätter hon fram sina små händer och ber mig (eller någon annan) visa hur man tecknar just det som hon vill lära dig. Att telefonen dessutom har appar som visar underlättar också. Det är inte utan att jag får smått panik när jag tänker på hur hennes och vårt liv skulle sett ut utan ”tecken som stöd”. Att det dessutom hjälper oss andra i vardagen är ju dessutom en bonus.

Sedan har hon börjat lägga dig till med gester, slå ut och ner med armen lägga huvudet lite knixigt på sne och säga näää då hon inte tycker det är dags att gå och lägga sig. Sätta armarna i kors eller i armhålorna när hon inte vill något dvs vägrar något, precis som vilken treåring som helst 🙂 . Längtar dock och hoppas på att hon i framtiden kommer att prata. Kan komma på mig själv att undra hur det kommer att låta när hon i så fall skulle prata. Hennes arv är ju inte heller av det tystlåtna slaget… 😉

Som en del vet så är Stina väldigt glad i Spiderman/Spindelmannen, att hon har två bröder som också gärna klär ut dig till superhjältar tycker hon så klart är toppen. Igår när Martin var och körde halm hade Ernst och Folke koll på Stina då jag lagade mat. I trädgården sprang de omkring bland äppleträden och lekte superhjältar. Stina har verkligen världens bästa bröder!

20130824-145637.jpg Ni ser att det är Superman och ”Gröna lanternan” (tror jag han heter…) som står bredvid Spindelmannen som för dagen fått den svarta Spindelmannens mask på sig?

När de inte är superhjältar ser de ut så här 🙂

20130824-145949.jpg Här precis hemkomna från att ha varit med och kört halm.

Ha en härlig lördag och njut av det fantastiska vädret som vi har, i alla fall här i Östergötland!

Kram
Karin