En argbigga till mamma…

Stina 2 år!

Den 1 augusti fyllde Stina 2 år! Klyschan att ”tiden går så fort” är dessvärre så sann, tiden har verkligen sprungit iväg. Folke börjar om två veckor förskoleklass och Ernst första klass, hur gick det till?

Man tittar på dem där de ligger och sover, så oskuldsfulla och sköra och så tänker man i morgon skall jag inte skälla och vara arg och så är man det i alla fall. Jag älskar mina barn ovillkorligt, de är det absolut bästa jag har men det är bara att erkänna att vi inte bara har fått en ”Emil” i det här huset utan två! De hittar på det ena efter det andra, jag vet det är så att ha barn men ibland blir jag inte klok på dem. Det sista jag vill är att vara en arg mamma men hur sjutton gör man då. Ketchup i håret, vrååål, tjuvnyp, vråååål, sönderslagen fönsterruta, vrååål, den ena snor den andres lego, vrååål det ena efter det andra och jag en übertrött mamma vrålar tillbaka, vråååååååååååååååål!!! Usch och fy!

Men sedan kommer en av dem och kryper upp i knäet och säger ”förlåt mamma, älskar dig!” och sedan lite senare kommer den andre med liknande ord. Finaste, finaste ungar älskar dem så innerligt och blir ledsen över att behöva vara så arg! Jag måste nog hitta en annan metod eller helt enkelt ignorera mer, hur gör ni? Kanske behövs en mammaretreat? 🙂

Stinas 2-årsdag firade vi på Kolmården, Stina gillar två saker skarpt, musik och djur, så vad passar då inte bättre än att åka och titta på vilda djur (nåja, ovilda också för den delen…).

Stina och Folke vid elefanterna
Jag (och kråksparkarna...) och Stina vid aporna

Som sagt, det är dessvärre inte bara barnen som blir äldre…

Vi satt nära, så nära
Kanske blir det lite getter på gården här hemma, lagom stora och Stina gillade dem skarpt!
nästan som hemma...
Mina fina prinsar, Ernst och Folke i linbanan
Mer från linbanan...

Även om vi varken har lejon eller elefanter så har vi ändå djur i vår vardag och lika roligt som det var att se en elefant, lika roligt tycker barnen det är att springa över till grannen för att se de nyfödda små kattungarna.

Ernst och Folke med grannens kattungar

Det är så ofta man tänker att man måste göra  och uppleva så mycket för att barnen skall tycka att sommarlovet har varit bra men det är så ofta de små oväntade sakerna som uppskattas. Häromkvällen till exempel så ville Ernst och Folke ha vattenkrig dem sinsemellan. Men då sa Martin att han ville vara med och även jag och Stina kastade mig in i vattenkriget. Blöt var bara förnamnet! När Ernst sedan lite senare skulle gå och lägga sig så sa han ”mamma, det här har varit den bästa dagen på heeela sommarlovet!”. Då har vi ändå varit på Legoland och gjort småutflykter 🙂 . Nedan kommer lite bilder från vårt vattenkrig.

Vattenkrig
Straffskjutning
mer...
En blöt familj!

I morgon skall jag andas djupare och räkna längre än till 10 om jag håller på att explodera, jag har världens bästa ungar men jag hoppas att även de inte bråkar hela tiden utan är de där gosiga och lugna (hrmmm…) som jag vet att de kan vara om de bara vill 🙂

Godnatt från mamma argbigga!

kram

 

Du milde vilket folkliv!

Igår lånade jag hem lite kläder från Mrs. Manfreds i Vadstena, det är en av fördelarna med att bo i en liten stad, man känner varandra och då fungerar ”hemlån”. Sedan kan man prova hemma i lugn och ro för att se hur kläderna verkligen är och vad man kan ha till… Ett par jeans fick idag åka med tillbaka till affären men lite annat fick stanna hemma.

Väl inne i Vadstena var det fullt pådrag av aktiviteter, modevisning, köruppvisning av en jättekör (500 personer, sas det…), fri rundtur med sightseeingtåget. När vi satt där på det lilla tåget som tog oss runt Vadstena och fick höra det som man egentligen vet men inte tänker på, så inser man igen att Vadstena har en fantastisk historia. Inte bara Heliga Birgitta och nunnor som Vadstena ofta förknippas med, Vadstena är dock en riktig sommarstad! Idag visade sig Vadstena verkligen från sin bästa sida, vackert väder, myller av folk och långöppna affärer.

"Hunkladbollar" är grejen!
Rundturståg
...och så lekparken

Vi fikade på Gamla Kondis, åkte som sagt tåg och avslutade allt i lekparken. På vägen hem säger barnen, -”mamma, det här var den bästa dagen på länge!” Det värmer ett modershjärta, att så enkla saker som vi gjorde ändå blev så roligt.

Väl hemma så blev det en ”simpel” lunch ute vid studsmattan, då hade pappa Martin också slutat jobba. Han inseminerar suggor och gyltor som kommer att grisa i september (om tre månader, tre veckor och tre dagar).

Som sagt...

Nu laddar vi för kalas hos ”Hättorparna”, familjen Christensen.

 

Ha det gott!

Kram

Karin

Tretton år som började på Grodan…

Idag för 13 år sedan vaknade jag inte upp och trodde att mannen jag träffade igår kommer jag att flytta till, gifta mig med, få tre barn tillsammans med men så blev det!

Allt började en söndagsmorgon i mars 1999, jag pluggade och jobbade extra på Vanilj Hotel i Göteborg. Jag hade kvällen innan varit ute på krogen och sa till min chef där på söndagsmorgonen -”Jag är så trött på allt ytligt, allt handlar om vilka VIP-kort du har i plånboken, vilken reklambyrå du jobbar på, vart din våning ligger någonstans! Det finns inte en enda äkta person (som jag träffade…) som säger det HÄR gör jag och det är jag stolt över!” Då säger Ann, -”Karin, jag vet en, Martin Ceder heter han och är en grisabonde i Östergötland!” Varpå jag svarar -”SÅ äkta behöver jag inte ha det!”

Ann, pratade sedan vidare med Martin (hennes syster Lisbeth bor i granngården) och berättade om mig. Han var väl måttligt intresserad då han nyligen separerat från sitt ex. Jag kunde inte släppa nyfikenheten dock, Ann pratade varenda dag om denne fantastiske man! Ann kom tillbaka till Göteborg och berättade att hon träffat Martin och vad hon sagt om mig, hrmmm, jag skickade ett kort till Martin där jag skrev ”Tro inte allt de säger…”

Det ena ledde till det andra och Martin sökte upp mitt nummer och när vi till slut fick tag på varandra så pratade vi i timmar, han berättade om sina grisar som om det var det mest naturliga i världen. Dessa telefonsamtal fortsatte under ett par veckor tills en dag vi sa, ”skall vi inte försöka att ses?”. Vi båda ville ses på neutral mark (fast det var outtalat) och jag skulle till Stockholm på min kusin Thereses bröllop, då sa Martin att han skulle till sin systers precis den helgen (hon bodde och bor fortfarande där). Bröllopet var på lördagen och vi bestämde att vi skulle ses på torsdagen den 13 maj, Martin bokade bord på Grodan.

Torsdagen kom och vi lyckades hitta varandra där på centralstationen trots att vi egentligen inte visste hur den andre såg ut, otroligt med tanke på dagens Facebook och allt det är ju trots allt bara 13 år sedan. Vi hade en fantastiskt rolig kväll, vi träffades igen på fredagen och hade minst lika roligt då.

Här sitter jag nu tretton år senare och tänker vilken tur att det blev som det blev. Att det blev så äkta som en grisbonde på vackra östgötaslätten långt från Göteborgs krogliv. Jag ljuger om jag säger att det har varit en dans på rosor, jag har saknat en del men vunnit desto mer och ångrar inte en sekund att jag vågade tro på oss och vår relation!

Tack Martin för 13 år i med och motvind, ser fram emot kommande år tillsammans med dig och våra ungar, älskar dig!

Jag och Martin på Johanna och Ulriks bröllop 1999

En härlig vecka önskar jag er!

Kram

Karin

Dagar hos oss…

Långhelgen går mot sitt slut, jag har inte bloggat på ett tag (igen…) men jag behövde nog smälta en del av intrycken efter Karolinska och var tom i huvudet 🙂 . Vet inte om jag är mindre tom nu men här kommer lite från dagarna sedan sist…
Mina godingar!
Sköna vår, välkommen!
Bland vitsipporna
...mer vitsippeungar

Ernst och Folke var och fick barnens bibel i kyrkan i söndags, Ernst skulle fått sin förra året men vi hade då inte möjlighet att delta. En fin tradition är detta, jag minns själv den” barnens bibel” jag fick som 6-åring.

Folke och Dalsprästen Merseburg

igår kom studsmattan fram ut vinterförvaringen, lyckan var stor!

Äntligen är studsmattan framme!

Idag fick vi några nya gyltor (förstagånggrisare) till oss, barnen var med och lastade av. Efter det passade vi på att gå över till grannen vars kor idag fått komma ut. Våren är verkligen här och sommaren är i antågande, underbart!

Avlastning av gyltor
Kossera, kossera, kossera!
En "nyutsprungen" ko!

Under tiden jag bloggat har Humorgalan rullat i bakgrunden, alla vuxna borde bli världsföräldrar, 100 kr i månaden är 25 kr i veckan, 3,60 om dagen – det kan nästan varje vuxen människa avvara. Jag vet att det kan vara svårt för vissa men alla kan göra något om än så lite, begreppet För varenda unge rymmer mycket mer än pengar!

Är du inte världsförälder än så ring in och bli världsförälder du med 099-90 990! VI behövs varenda en av OSS!

Kram

Karin, mamma till tre och världsförälder för UNICEF

 

 

Äntligen lammatning!

I måndags skulle vi varit och matat två av grannen Emils lamm. Tackan har ”bara” en spene som fungerar så de behöver lite extra mat. Men då i måndags så blev det lite kaos där maginfluensa var involverat så det blev inte så mycket av just den aktiviteten…

Hur som helst, 48 timmar skall man vara hemma efter sista kräkning så idag har alla mått prima så då bad vi att få komma till lammen och göra ett nytt försök. Så här är lite bilder på detta…

Tackan stod där och väntade med sina ungar då vi kom, snacka om inställd matklocka.

 

Folke fick börja att mata den ena lammet...
...medan Emil matade det andra.
Sedan var det Ernst tur...
Stina fick klappa dem.
Efteråt sprang de, mätta och glada iväg med sin mamma, upp till de andra tackorna, lammen och baggen.

 

 

Denna aktivitet känns alltid lika exotisk även om vi bor som vi gör och har möjlighet till det den här tiden på året. Både barnen och jag uppskattar det.

Sedan måste jag få berätta att till familjevistelsen med Smith-Magenis på Ågrenska kommer båda pedagogerna på Stinas avdelning från Våga Gård att åka, jag blir så glad att det finns en sådan vilja även därifrån att göra Stinas förskoletid till bästa möjliga! Tack Våga och tack kooperativet!

Nu skall jag vika tvätt och samtidigt stå och småhoppa, vi har stegtävling på jobbet och jag ligger efter… Skyller på att vi varit magsjuka, gills det? 😉

God natt!

Karin

 

Söndag

Igår morse vakande jag till att någon skrek  ”WASABI”. Min första tanke var naturligtvis, sushi – vem äter sushi nu? Inspringande i vårt sovrum kommer Folke och skriker igen ”WASABIIII!!!” Varpå jag frågar vad han gör, -”mamma, jag är en karatekille, ser du inte det?” Jag frågar -”vad menar du med wasabi?” Folke svarar, -”Men hallå, alla karatekillar skriker wasabi,  WASABI!” God morgon du sköna jord!

Karatekillen Folke

Fint väder var det och även om jag var lite trött efter en trevlig tjejmiddag hos Paulina, så skrek våra stackars rabatter efter en liten (läs stor) genomkörare. Sagt och gjort, jag rensade land och barnen lekte. Ernst plockade blommor som han satte i sin mössa. Underbart att se, åren går fort och snart kommer han förmodligen inte ens att kännas vid något sådant…

Ernst "pimpar" mössan...
resultatet

Folke försökte hoppa med en grep, gick sådär…

Grephopp

Om jag skulle få en önskan uppfylld så skulle det vara att ha ”gröna fingrar”, dessutom skulle jag önska att jag tyckte det var kul att fixa i trädgården. Finns det något ”trädgårdsfixarpulver” att strö över mig? Ogräs är inte roligt och rensa ogräs är inte roligare…

Bildbevis, taget av Ernst, att jag trots allt gör allvarliga försök till att ha brunsvarta rabatter istället för kraftiga inslag av gröna dito...

Nu skall vi åka till grannen och mata små lamm som för tillfället flaskmatas, bildbevis lär komma…

Tjingeling!

Karin

 

 

Dagarna går och vi med dem

Opps, så gick det visst alldeles för länge mellan inläggen. Fattar inte var veckorna tar vägen, det var ju nyss mars… Samtidigt som jag hela tiden försöker att leva i nuet så lever jag inte alltid upp till det målet. Men försöker att trösta mig med att min ambition ändå är det.

Jag tror dessutom allt vabbande kan ha med saken att göra, med tre barn så blir det en del av den varan. Martin har svårt att vara inne från grisarna, de är tillräckligt tight bemannade som det är. Grisarna behöver sin omsorg, det går inte att slarva med det. Under alla år som Martin och jag varit tillsammans så har han aldrig stannat inne för att han är sjuk, i söndags skedde det dock. Då hade han gått i ca två veckor och känt sig risig, varit på VC och tagit prover men de hade inte visat på någonting. I söndags fick han be om en akuttid och mycket riktigt så hade han en kraftig halsfluss. Stackarn! Men det är bara att konstatera att vi har bra medarbetare, Martin ringde John som kom in, trots ledig helg. Det var guld värt, tack snälle John!

Jag drog också på mig griskläderna och gick ut och tog hand om tillväxtgrisarna, för er som jobbar med grisar så är det en liten del men det skall ändå göras. Dessutom är det ett tacksamt arbete, de blir så glada när man kommer, de vet att de får en ”rakad” box och att de  får halm och strö. Det är underbart att se dem hoppa, skutta och ”buffa” på varandra och på halmbollarna. När jag gick där kunde jag inte låta bli att tänka på hur det ser ut i de länderna där det inte ges halm och strö…

...och här kom strö, en liten gris ser ut att vänta på halmen.

Självklart kan allting förbättras även i Sverige men allt ”extra” kostar pengar som bonden inte får ut på avräkningspriset. Visst, nu kan någon tycka att det ändå borde göras men hur många av Sveriges befolkning skulle arbeta 365 dagar om året (även när man är sjuk) och inte få betalt för det arbete som man utför? Jag vet personer som inte söker vilka jobb som helst för att det ger sämre betalt än vad A-kassan ger dem.

Nu har vi till viss del själva valt att ha grisar och det ger även en meningsfullhet och enligt vår käre Antonowsky så är meningsfullhet en del av KASAM- Känsla av sammanhang (de andra delarna är hanterbarhet och delaktighet). Och har man KASAM så har man hälsa. Under den värsta griskrisen så var det många som inte hade de tre delarna och då vacklar inte bara hälsan utan hela gården. Dock ser det ut att så sakteliga gå uppåt för grisbönderna igen, ingen är gladare än jag! 🙂

I söndags var vi på en musikal ”Fia med knuff” som framfördes av Rogslösa skola, där Ernst går i förskoleklass. Hela skolan var med, sådant fungerar ju att genomföra när det är en liten skola, men det är ändå ett 60-tal elever som skall kunna sina sånger och repliker. Det var så bra!

Ernst som en röd pjäs i "Fia med knuff", en dålig bild men den enda som inte visar de andra barnen

Att se glädjen hos barnen, stoltheten hos föräldrar och släktingar är obetalbar och bara att se detta gjorde att mina ögon tårades, kan meddela att det var fler ögon än mina som tårades. Sedan kunde jag ju inte låta bli att tänka på om Stina också kommer att kunna stå där och sjunga tillsammans med sina skolkamrater, hon som älskar musik i alla dess former, då kom några tårar för det med. Samtidigt klingade det i huvudet ”LEV I NUET, KARIN, LEV I NUET!!!” Hur jag än försöker så är det så lätt att tankarna glider iväg och vi vet inte hur framtiden ser ut för någon av våra barn. Även om allt i dag verkar ”normalt”. Men det är klart att Stina skall sjunga i både musikaler och kyrkokörer om hon så önskar!

I skrivande stund är jag på väg till Stockholm för styrelsemöte i Sveriges Djurbönder, mitt första styrelsemöte i denna förening. Det skall bli både spännande och en riktig utmaning och något som jag verkligen tror på är på våra svenska, tappra bönder!

Önskar er en härlig dag!

Kram

Karin