Familjeträff på Missmyra

I helgen var vi på familjeträff med vår förening Smith-Magenis Syndrom Sverige på Missmyra, en toppenkursgård utanför Årvidaberg.  Det var en träff som jag ömsom längtade något otroligt efter, ömsom fasat inför. Känslan inför var som kramar och käftsmällar om vartannat. För på något sätt får man se en glimt av historien, påminns om vad som varit och i samma stund se en presumtiv framtid…

Jag hade verkligen förberett mig och arbetat med strategier för att hålla mig positiv och vara i nuet och inte oroa mig och tro att framtiden med Stina kommer att se ut på ett visst sätt. För är det något vi egentligen inte vet något om så är det framtiden! Det blir ju som det blir oavsett… 😊

Cilla, hade till vår träff lyckats få de internationella forskarna Chris Oliver och Lucy White från Birmingham University att föreläsa för oss. Även Ann Nordgren, överläkare och klinisk genetiker och Kristina Gustafsson Bonnier, socionom, båda från Center för sällsynta diagnoser, Karolinska Institutet föreläste för oss. Dessutom gästades vi av Maria Bauer, Beteendevetare, specialiserad på mötet med svåra klienter/patienter som har allvarlig aggressionsproblematik. Sedan fick syskonen till någon med Smith-Magenis Syndrom möjlighet att ställa frågor och prata med Ann Nordgren och en förskollärare, väldigt uppskattat av barnen! Lördagen bjöd verkligen på information, aha-upplevelser och goda råd!  

 Sömnkurvor hos en person med Smith-Magenis Syndrom (gul kurva) och hos en utan Smith-Magenis Syndrom (blå kurva).

Något som jag blev glad över att höra var att forskning som bedrivits kring syskonens påverkan av att ha ett syskon med Smith-Magenis Syndrom inte visar på att de far illa. Det är och har varit en stor oro för mig, att Ernst och Folke skulle ”lida” av detta.  

 

Sedan var det ”familjehäng”, prat, delande, helande och uppdatering av året som gått. Barnen lekte och det var svårt att tro att det var ett år sedan de sågs sist.  

  Lycklig Folke!

Jag blev invald i styrelsen och är nu vice ordförande, ser fram emot att arbeta för våra medlemmar och för att öka medvetenheten kring Smith-Magenis Syndrom! 

När vi under söndagen skulle skiljas åt insåg jag att detta, den fjärde träffen vi varit med på, var första gången jag inte åkte hem med en klump i magen och tomma tårkanaler. Denna gång åkte jag hem stärkt, glad och tacksam över att jag/vi har förmånen att känna alla dessa fantastiskt tappra familjer. Tror jag på något sätt har försonats med tanken att det inte blev som jag tänkt mig. Vi har prövningar framöver, inget snack om saken, men vi har varandra, våra familjer, vänner och alla SMS-familjer. Det är jag väldigt tacksam för!  

 Vår Stina! 

Sedan var det mors dag, blev lite sekundärt men grillning med svärföräldrarna och teckningar från barnen blev det trots sena kvällen.

…och legobygge från Folke  

 Legogubbarna är Folke och jag ❤️.

Jag är en lycklig lottad mor! ❤️❤️❤️
 

Annonser

Länge sedan jag var här, vart skall vi bo?

Det var länge sedan som jag skrev här, fick en konstig följare och blev nog lite rädd om jag skall vara helt ärlig. På FB kan man ju välja lite mer vem som skall se det man skriver och tycker dessutom har jag haft svårt med mitt bloggnamn, En Bondkärrings liv och betraktelser, jag är ju inte gift med en bonde längre även om jag försökte få till det att han är min egen James Bond… 😉

Hur som helst, livet rullar på och det är på många sätt enklare. Jag får umgås mer med min man nuförtiden, han är ju ledig varje helg! Vi kan göra saker som vi tidigare inte kunde. Som i somras när vi varit med pojkarna på golfläger hos min bror Erik i Halmstad och sedan åkte en sväng till Göteborg.

IMG_6952

Gamla goda vänner såg på FB att vi var i där och frågade om vi inte kunde komma förbi, stanna över och grilla. För första gången kunde vi UTAN att fundera, kolla av hemma, tacka ja! En skön känsla, overklig på något sätt. Nu skall det i detta också sägas att jag aldrig klagat eller ojjat mig över varken grisar eller lantbruk, jag visste vad jag gav mig in i när jag gifte mig med Martin och det var vår dröm att fortsätta driva den drömmen framåt. Dock blir det tungt när drömmen kantas av mardrömmar, oro, dålig lönsamhet och jobb 24-7, 365 dagar om året, ingen vill ha en sådan dröm – tro mig! Det gör mig så ledsen och allvarligt bekymrad att framtiden vad det gäller svenskt lantbruk inte ser ljusare ut!

Visst, konsumenten har blivit mer medveten och det har skrivits och debatterats mycket om dessa frågor i media men läget är bra mycket allvarligare än så! När vi står i butiken kan vi välja och göra bra val men när vi går ut och äter vår lunch så är det väldigt sällan att köttet som serveras är svenskt, jag frågar varje gång! Argumentet som de då oftast svarar med är att det svenska köttet är dyrare och att luncherna då inte går ihop, bullshit säger jag då (…inte till dem men i mitt huvud). Varpå jag svarar att jag hellre dricker kranvatten än köpt flaskvatten och äter säsongsråvaror som tillbehör vid lunchen. Jag är inte den enda som tycker det här och om det fanns en märkning liknande ”svenskt kött” för restauranger så är jag övertygad att både jag och många andra, varje lunch, skulle gynna de restauranger som var anslutna till den märkningen.

Mitt och min familjs val i att välja svenska råvaror sitter självklart inte i om vi själva producerar grisar eller inte. Faktum är att utan svenska bönder så kan varken vi eller naturen överleva! Bryr man sig om det så skall man varje gång man går ut och äter lunch fråga om fläsket till raggmunken är märkt med ursprung Sverige. När du på fredag köper ingredienser till fredagsmyset, titta och jämför priserna. Om du har råd att köpa en 300 grams chipspåse för 21:90 d.v.s. för 73 kr kilot med innehållslösa kalorier eller om du väljer smågodis för 8:90/hg d.v.s 89 kr kilot så har du råd att köpa en svensk fläskfilé som vanligtvis väger ca 500 gram för 149 kr/kg d.v.s 74:50/styck. Eftersom den behåller sin storlek efter stekning så räcker den dessutom till  3-4 personer, du kommer sova gott den natten kan jag lova dig! 🙂

Nu till frågan som vi ofta får, vart skall ni bo? Vi har letat hus i vår närhet och i Vadstena kommun, vi vill helst bo kvar här även om det hade rent transportmässigt varit enklare att bo mellan Motala och Linköping då vi båda jobbar i de städerna men här har vi vårt liv. Vadstena kommun är en bra och fin kommun att leva och bo i, vi har som ni som läst här tidigare, världens bästa förskola Våga Gård och vår fina, engagerade och toppenskola Rogslösa skola och vill gärna att barnen skall få detta som grund. Dock är det dåligt med hus till salu och då vi är en familj på fem personer, där Stina dessutom har sina vakennätter och då inte skall störa sina bröder, behöver vi ett lite större hus. Budade i somras på ett fantastiskt hus på Omberg men det drog iväg så vansinnigt i pris och det behövde dessutom en omfattande renovering så det blev löjligt dyrt. Även om vi planerar att bo här resten av våra liv så måste det ändå finnas med i kalkyleringen att få igen pengarna…

Vi fick, tack och lov, bo kvar här i huset även om vi nu så klart är hyresgäster, tills vi hittat något. I dagsläget är vi helt inne på att bygga nytt på en fastighet här i närheten som avstyckades för ett eventuellt bygge för länge sedan. Men vilket hus skall man ta, vilken leverantör skall man välja? Vi är nere på tre hus och tre leverantörer som vi väljer mellan. Eftersom jag är från Småland och Myresjö så är ett av dem därifrån… Men de två andra leverantörerna  är också riktigt bra att ha att göra med. Ja, beslutet måste tas snart. Blir det nybygge så lär det bli en följetong här 🙂

Nu skall den här sjuklingen kravla ur sängen och förbereda kvällsmat till barnen, min käre svärfar var så snäll och åkte och hämtade barnen från Våga åt mig. För som sagt Martin jobbar ju inte längre nära hemmet…

Ha det bäst,

Karin

Nytt månvarv

Fullmåne och snart börjar ett nytt månvarv, vårt nya månvarv började idag, nu är gården även på pappret såld och huset vi för tillfället bor i är inte längre vårt.

Fullmånde i mars

Trodde aldrig att jag/vi skulle leta hus på Hemnet och titta i huskataloger för att hitta ett annat hus men återigen, livet blir inte alltid som man tänkt sig. Det är med blandade känslor jag i kväll sitter här med datorn i knät, en del av mig är otroligt lättad över att slippa oroa sig om hur det skall bli, om grispriser och foderkostnader. En del av mig känner sorg för att det vi drömde om inte blev verklighet och att vi var tvungna att styra om våra liv i en 180 gradig vinkel. Ytterligare en del av mig känner en spänning på vad som komma skall, vi har trots allt fått chansen att mitt i livet ändra den utstakade vägen och göra något helt annat.

Vi vill gärna bo kvar i Borghamnsområdet, jag har skrivit om det förut och jag gör det igen, vi har en fantastisk förskola, Våga Gård och en minst lika bra skola, Rogslösa skola och vi vill gärna att barnen skall gå kvar. Dessutom har vi en natur runt knuten med Vättern, Omberg och böljande fält, här är otroligt vackert! Klart vi kan flytta till Vadstena och köra ut barnen till skola och förskola. Hittar vi det hus vi önskar bo och leva i så löser det sig men inget hus i sikte än…

I morgon börjar Martin sitt nya jobb på riktigt, väldigt roligt!


Bild lånad från sayingandquotes

Vi tar gärna emot tips på kommande hus som är till försäljning…

Sov gott, hoppas fullmånen inte påverkar er allt för mycket!
Kram
Karin

Vissa beslut känns bättre än andra…

Ibland blir det inte som man tänkt sig. Jag tackade ja till ytterligare en period som styrelseledamot i Sveriges Djurbönder för att jag trodde på det vi hade arbetat fram och ville driva det arbetet vidare. Jag hade förmånen att bli omvald men spelplanen blev en annan vilket jag inte ville eller kunde vara delaktig i, därför lämnade jag mitt uppdrag efter det konstituerande mötet. Det beslutet känns rätt även om det inte var det jag planerat…

There will always be men struggling to change, and there will always be those who are controlled by the past.
Ernest Gaines

En bondkärring var det ja…

Två veckor kvar innan gårdsförsäljningen går igenom, två veckor med mycket arbete för att lämna över gården till nästa ägare.

Det är inte snytet ur näsan direkt. Det praktiska, det synliga som skall göras är väl en sak men känslan att lämna över, sälja gården där generationer har gått före oss tycker jag personligen är så mycket värre. Det är viktigt att poängtera att det är mina känslor som jag beskriver här och inte Martins, vad och hur han känner får han själv berätta. Femte generationens lantbrukare, även om jag bara varit i familjen i 15 år så känner jag hammarslagen som byggt vårt hus, svetten som lackat då grunden lagts för varje svinhus, kaffet på fältet vid skörd 1941 som 2006. Minns när Martin byggde suggstallet 2007, Ernst var 1,5 och Folke var hyfsat nyfödd. Martin jobbade natt som dag och vi såg knappt röken av honom. Den enda chansen att träffa honom var att vara med på bygget, så när barnen var lagda satte jag på babywatchern och gick ut i det blivande stallet och ”najade” armeringsjärn tillsammans med Martin. Eller då Stina var nyfödd och Martin tröskade. Farmor kom ner och tog hand om Stina en stund medan Ernst, Folke och jag åkte bort till till fältet där Martin tröskade med nybakt pizza, vi satt på pick-upflaket och åt pizza i dammet och till ljudet av tröskands muller. Fina minnen!

Skörden 2009
Skörden 2009

Då när beslutet togs fanns det klart en del orosmoment som jobb och boende. Men bidar man sin tid så löser sig saker och jobb för Martin var så klart det viktigaste. Vilket han har fått!!! Fantastiskt roligt! Gården lämnas den 14 mars, han börjar jobba den 17 mars, inte arbetslös en dag. Dessutom på ett ställe och med arbetsuppgifter som känns både spännande och utmanande. Företaget heter Biototal . Som sagt riktigt roligt!

Vad det gäller boende så vet vi inte ännu, vi får dock bo kvar ett tag, vilket känns väldigt bra även om det inte är en lösning på sikt.

Så vad blir det nu av den här bondkärringens blogg, har funderat på att byta namn men ändå inte. Martin kommer att jobba med förnyelsebar växtnäring och inte med eget lantbruk men jag är ju inte ”bara” hans fru ;-)… Men å andra sidan så är han ju min egen James Bond så det får väl bli En Bondkärrings liv och betraktelser, hahahha.

Ha det gott, nu skall jag ge mig av till årsstämman för Sveriges Djurbönder. Magskänslan säger att det kommer att bli en spännande dag!

Kram
Karin

Berörd…

Igår var jag på styrelsemöte i Stockholm och satt på tåget då Jills veranda på SVT visades. Hennes gäst detta avsnitt var Kristian Gidlund. Denne man som på så många sätt berört mig, han har fått mig mer levande, mer tacksam, mer medveten… Jag är snart 43 han blev bara 29. När jag var 29 träffade jag mannen som jag valde att leva mitt liv tillsammans med, med honom har jag idag tre barn. Livet har inte varit en räkmacka men peppar, peppar vi har fått vara friska!

Så denna kväll fick bli tillsammans med SVT play, så här sitter jag nu med rödgråtna ögon, rinnande näsa och kan bara säga tack! Tack för livet! Tack Kristian för att du så otroligt generöst delade med dig av ditt liv. Din familj måste vara stolt! Jag vet att jag är lyckligt lottad men blir än mer påtagligt medveten om att oftare säga tack, tack till livet!

Jag hoppas att din familj mår så bra som de kan och du, Kristian, nu finns i ett nytt äventyr och att du i det äventyret får uppleva allt det som så allt för tidigt rycktes ifrån dig!

mitt i livet, på väg...
mitt i livet, på väg…

Blå byxor???

Vad förvånad man blir när man som jag gått omkring en hel dag och trott att jag hade svarta byxor på mig som visade sig vara blå. I-landsproblem? Ja, det kan man tycka men faktum kvarstår att byxorna var blå och inte alls matchade min svarta tröja. Men på tröjan stod det HAPPY så glad var jag 🙂

Hur mycket är det inte så med egentligen, vi tror att vi bär på något som i själva verket är något helt annat. Värderingar, åsikter, tankar, kunskap, listan kan göras lång. Detta kan vara på gott och ont. Jag såg exempelvis på Mästerkocken på TV4 i kväll, in kommer det personer som verkligen tror sig kunna laga mat men får svidande kritik från juryn. Eller när någon typ Susanne Boyle kliver upp på scenen i ”UK got talent”, folk ser henne, juryn ser henne och hon är i stort sett dömd på förhand. Sedan ur luftstrupen klingar de vackraste toner. Haka efter haka tappas så långt ner de bara kan komma. Hon bar sin ”svarta tröja med blå byxor” utan att reflektera, medan alla andra såg hur fel det var, hmmm. Ja, ja, jag menar inte att överanalysera mitt ovetande klädval men lite läskigt att jag inte visste om det själv…

Vad jag däremot vet är att jag var och handlade idag och pratade med en som jobbar i butiken, hon kom fram och frågade hur det gick med allt kring gården och jag berättade att vi slutar och lämnar över nu i mars. Hon jobbar på just köttavdelningen och sa att det är skrämmande hur mycket importkött som ”väller” in till butiken (vill inte hänga ut henne, skriver därför inte vart hon arbetar). Hon berättade också om att många, många kunder frågar vart den ekologiska julskinkan är? Och hur de fnyser och tycker det är illa att det inte finns mer att få tag i, varpå hon förklarar att det är väldigt mycket mer kött på en gris än julskinkan…

Vad är det som gör att människor (inte alla), är beredda att betala mer för julskinkan till julbordet men inte till årets övriga matbord, bufféer och middagar? Handlar det om det där med att inför andra berätta att man minsann köpt ekologisk eller svensk skinka för att den på något sätt är huvudpersonen på julbordet? Störst och syns mest?

Jag tror att det på många sätt handlar om just det, det som syns skall vara bra och dyrt medan det som är tillagat kan vara precis vad som helst (nästan). Vi sitter där på middagar och blir serverade fina viner, torkar oss med dyra servetter, äter på tjusigt porslin och serveras köpevatten i vackra vattenkaraffer men i sophinken ligger förpackningarna från köttet som visar på sämre djurhälsovård, stressat kött fullproppat med antibiotika som dessutom färdats långt och förmodligen inte transporterats av och med de mest miljövänliga alternativen. Detta syns inte på tallriken (möjligtvis för ett tränat öga) det är dessutom få som tjuvkikar i sophinken… Det skulle finnas någon typ av märkning som följde med de ”osynliga” varorna, en märkning som man kunde använda sig av vid dukningen för att om man vill visa att valet av råvaror är lika omsorgsfullt valt som övrig bordsbeklädnad. Detta skulle även restauranger kunna använda sig av för att visa att man tagit ställning. Det skulle kunna vara en ytterligare dimension av märkningen ”Svenskt kött”, ”Svenskt kött – ända fram till bordet”.

Svenskt kött-märkningen är tydlig och bra, även här kan tron över att bära svarta byxor när de egentligen är blå komma in. Konsumenten tror den har valt svenskt kött, – det satt en svensk flagga på förpackningen. Men det är tyvärr ingen garanti. Väldigt lätt hänt men som sagt ingen garanti. Vill man vara helt säker så tittar man i texten efter ursprungslandet alternativt efter den runda loggan ”svenskt kött”. Tycker man att svenskt kött är för dyrt så kan man ju tänka på att man får det man betalar för, har man råd att betala 9,90 kr/hg (99 kr/kg) för lösgodis, 89 kr/kg för paprika (som inte behöver någon personlig skötsel) eller 79 kr för en pizza (där du får minimalt med kött eller vad det är) så tror jag man har råd att kosta på sig en bättre bit kött, inte varje vecka kanske men det finns mycket annat att äta om man följer säsongerna. Det är i alla fall min bestämda uppfattning.

Nu skall jag gå och plocka fram kläder för morgondagen, vi får väl se vad jag lyckas få på mig då?
HA det bäst!
Kram
Karin