Årtiondets ”nojja”…

Det slår mig då jag tittar på firandet av Kronprinsessan att jag, om en sådär 16 dagar, är närmre 50 än 30… Det är inte alltigenom roligt, suck! Såg på kalendern i köket att jag hade skrivit upp Karin 40 år, tänkte för ett kort ögonblick -”vilken Karin…?” Men 40 ÄR bara en siffra, eller? Minns min 30-årsdag som det var igår, men hjälp vad mycket som har hänt sedan dess. Klar Hälsovetare, flytt till gården, förlovning (samma dag som flytten 030405, Martin friade första kvällen i huset), giftemål, ett barn, två barn, tre barn, tre olika jobb, fem syskonbarn, begravning av farfar Ernst, syster Emmelis bröllop… Ja, listan kan göras hur lång som helst. Ja, ja, jag lär ”nojja” lite till över det självklara i att faktiskt bli 40 år 🙂 Och om jag tittar i ansiktet så syns det spår av en och annan rolig tillställning, för trots en del bekymmer så har jag bara skrattrynkor! 😉

Jag och namnsdagsbarnet Folke!

Folke, förövrigt dagens namnsdagsbarn, och jag i Ombergsbacken i vintras.

Som sagt, det blir inte roligare än vad man själv gör det till!

Annonser

En solig tisdag…

Och så blev jag ÄNTLIGEN klar med ytterdörren! Dörren i teak är sedan sent 50-tal och blev av misstag lackad sist man gjorde något åt den. På grund av detta så var jag tvungen att grundligt slipa, slipa och slipa den. Jag påbörjade det hela för någon månad sedan och tappade sugen efter ett antal slippapper senare… Men idag slog jag slag i saken och färdigställde dörren, oljad och fin står den nu där och välkomnar dem som kommer hit.

Barnen hade kompisar här idag och gjorde en fälla för att fånga ”Morran”. Hon skulle gå upp på en spång och då sprutar det vatten på henne varpå hon ramlar ner i sandlådan (den utan sand…) och blir tillfångatagen. Folke visar hur det går till… 

Folke demonstrerar "Morranfällan"
Folke demonstrerar "Morranfällan" och får vatten på hela ryggen...

Martins gamla MF såldes idag, det var lite vemodigt för den har funnits här sedan Martin var barn. Vi önskar den ett gott fortsatt liv 🙂

den lilla röda traktorn...
Den lilla röda traktorn...

Förra veckan var jag, en väninna och våra barn och plockade jordgubbar. Av en del av det gjorde jag saft, receptet är min farmors och den är underbart god! Idag silade jag den och frös in den saft som vi inte dricker upp just nu. Jag tycker det är toppen att frysa in saft, det tar minimalt med plats och inga konserveringsmedel behövs. Vid behov så tinar man upp saften och häller upp den i lämplig flaska. Funkar kalasbra!

Jordgubbssaft redo att frysas in
En flaska att drickas just nu och ett antal saftpåsar till frysen.

Nu skall jag gå och lägga Stina, utan att somna själv…

Må så gott!

Karin

Flugor…

Jag undrar hur många flugor jag hittills i mitt liv har slagit ihjäl? Min stående replik, en sådär 350 gånger per dag, är -”stäng dörren, det kommer in flugor!” En nackdel med att bo på en grisgård är helt klart flugorna, de gör fula avtryck efter sig, de kryper irriterande på benen, att man dessutom vet vart flugorna har varit gör ju inte saken bättre… Jag skulle vilja uppfinna något som gjorde att flugorna, om de nu måste finnas, åtminstone stannade utomhus.  

Nu är grisningen för denna gången avklarad. Jag och barnen var och kollade på den sista suggans kultingar och Ernst såg en gris som var lite mindre än de andra och konstaterade att den lilla grisen behövde dia. Han tog grisen i famnen, klättrade över grinden och satte sig hos suggan och lade ner kultingen vid spenarna så att kultingen åtminstone skulle få en chans. Nyförlösta suggor brukar vara rätt så beskyddande och grymtar åt besökare i boxen men hon låg lugnt kvar och accepterade att Ernst var inne hos henne.

Ernst hjälper kultingen
Ernst lägger kultingen tillrätta hos suggan

Våra grisar är en treraskorsning, galten är Hampshire och suggan/gyltan är en korsning av Yorkshire och Svensk Lantras. Detta ger mer eller mindre svartvita grisar. I en kull fick vi i denna omgång en helt svart gris medan hans syskon är rosa. Försökte få en bild på honom men det var inte det lättaste.

den lilla svarta grisen
Den lilla svarta grisen

Här kommer även ett kort på våg pålitlige och populäre galt, Eilert…

Snyggingen Eilert
Snyggingen Eilert

En ny dag väntar i morgon, förhoppningsvis blir det en dag vid Vätterns strand, nu säger jag tack och god natt! 🙂

Karin

Välkommen till min Blogg!

Ja, då kastar jag mig ut i bloggvärlden. Det är med blandade känslor, då man inte vet hur den kommer att mottas. Mina ämnen här kommer självklart handla mycket om livet som mamma och bondfru (till min alldeles egna agent 007… 😉 ) och självklart också om vår gård och våra grisar.

Jag är som sagt mamma till tre härliga ungar, Ernst 6 år, Folke 4,5 år och Stina 11 månader. Är för tillfället föräldraledig från min tjänst som Hälsosamordnare i grannkommunen. Jag är gift med Martin som är grisbonde. Även om jag idag inte arbetar direkt med gårdens sysslor så är jag i allra högsta grad delaktig. Att vara lantbrukare är en livsstil då vårt liv anpassas efter grisningar, inseminationer, skörd och halmintag. Jag är inte bondtjej från början, jag bodde i Göteborg när jag träffade min man (den historien tar jag vid ett annat tillfälle… ), men älskar livet på landet med allt som det innebär.

Livet just nu är lite tumultartat, då min man står inför ett stort beslut om han skall fortsätta driva familjegården vidare eller inte. Vår gård byggdes upp av hans farfars farfars far och hans släkt är de enda som levt på gården och brukat jorden så det är inte bara en fråga om lönsamhet. Den känslomässiga biten är också stark men att vara bonde i Sverige idag är sannerligen inte en dans på rosor. Vi har världens tuffaste djurskyddslagar och det skall vi vara stolta över men det är sällan som de goda exemplen lyfts fram i media. Vilket är trist för vad är det för bilder vi får läsa om och se på? Ja, inte är det från bra svenska gårdar utan man letar fram skräckexempel och tyvärr är det sådant som säljer. Där har vi bönder mycket att arbeta mot och för. Vi måste visa hur det egentligen ligger till och genom min blogg kan jag visa på vardagen hos våra grisar och i vårt lantbruk. Vi har även besökare som är välkomna att besöka oss men, och det här är viktigt, besök sker tillsammans med oss. Detta för att skydda grisarna mot smittor och för att inte stressa dem. För skulle vilken nyförlöst mamma som helst vilja ha besökare i tid och otid? 

Just nu har vi grisning och nya grisar föds hela tiden, det är fantastiskt att se de små kultingarna födas för att sedan själva hitta vägen fram till sin mors spenar. Den svenska suggan slipper dessutom vara fasttjudrad vilket gör att hon, precis som alla nyförlösta mammor, får möjlighet att nosa och lukta på sina nyfödda. Nyfödda kultingar luktar bebis och är bedårande söta. Jag har precis varit ute i stallet för att se till så att allt är som det skall, passade också på att ta lite bilder. Tyvärr är några kort tagna vid värmelamporna vilket ger ett rött sken, därav den konstiga färgen. Men de grisarna är precis nyfödda…

Nyfödda diande kultingar
Nyfödda diande kultingar
nyfödda kultingar vid värmelampan
Nyfödda kultingar på väg till värmelampan
sovande suggor
Passade på att titta in till suggorna med, de sov redan som "grisar"...

Vilken kväll det har varit, vindstilla för en gångs skull, egentligen borde jag ut och rensa ogräs i rabatterna men jag tror jag struntar i det och i stället börjar på den där boken som jag skulle börjat på för så länge sedan…

Tills vi hörs igen, 

Karin