Barndomsminnen och hyttsill…

Igår blev jag påmind om en period från min barndom. Minnet kom som en varm, trygg vind, även idag minner jag kvar den känslan…

Efter att mina föräldrar valt att flytta från Sävedalen utanför Göteborg så hamnade vi i Björneke, utanför Hovmantorp. Då var jag fyra år och min bror Peter tre år. Vi bodde i ett av fyra små hus mitt ute i skogen, det fanns några hus till upp i backen och nere i ”byn” men det var skog överallt. Våra närmsta grannar var Airi och Veijo, Airi var hemmafru och Veijo jobbade i skogen, han kunde snida de vackraste träskålar av ”kvistträd”. De hade två barn Tuomo och Juoni, som båda arbetade i glashyttan på Bergdala glasbruk (det glasbruket är mest kända för sina skålar med blå kant ”filbunkeskålen” och så klart namnglas (ex. Karin skrivet i glas)). Airi, veijo och Jouni lever tyvärr inte längre men det gör Tuomo.

Jag och Peter hos våra grannar Airi och Veijo.

Tuomo Nieminen som han heter, är idag en fantastikt duktig glasmästare och gör glaskonstnärernas verk möjliga, för tillfället vet jag att han håller på att färdigställa glasskon till vinnarna i ”Let´s dance”. Jag tror att det är Kjell Engman som designat den men Tuomo är den som tillverkar den.

Varför kom då dessa minnen över mig igår? Jo, jag var en av reseledarna med Motala kommunanställdas personalklubb och vi anordnade en glasbruksresa till Målerås och Kosta. Skogen, vägarna, de vänliga människorna och dialekten minner mig om tiden i Björneke.  Tyvärr hade jag inte möjlighet att träffa Tuomo, däremot såg jag hans verk.

Efter all shopping, det blev en del, så hade vi bokat hyttsill. Hyttsill är en gammal tradition från 1700-talet. Att glashyttorna hamnade i Småland var inte så konstigt, där fanns mycket skog och det gick åt en del för att göra glasmassa. Till detta användes främst fur och björk, ek däremot var inget bra att elda med så ek forslade man ner till Karlskrona där de byggde båtar av den och för eken fick de salt sill. Efter arbetsdagens slut lades sillen i tidningspapper ovanpå ugnarna som glasarbetarna, tillsammans med eventuella luffare som var på besök, sedan åt till kvällsmat. Idag är detta en turistattraktion och sillen äts numera även med stekt fläsk, isterband och bakad potatis, gärna med en öl och nubbe till. Att avslutas givetvis med småländsk ostkaka.

Maten lagas i ugnarna som vi sedan får plocka till faten
Maten på fatet, sillen tigll vänster...

Sedan underhållning med anekdoter och sånger, allt från Nils Ferlin till Beatles.

Servitörerna och kocken står även för underhållningen

Efter maten fick vi se glasblåsning och vi fick även testa själva.

Detta blev till slut ett fat...

Eftersom jag är en person som gärna pratar med andra så var jag ju tvungen att berätta att jag faktiskt under en kort period (tre år) i mitt liv bott i Björneke, att Björneke alltid betytt mycket för mig och att mitt första sommarjobb 1986, under en vecka, var som servitris på Hyttsillen på Bergdala glasbruk, då bodde jag hos Rut och Hasse ett annat grannpar till oss i Björneke. Det visade sig att glasblåsaren även kände till dem och andra som bodde i Björneke, världen är inte å stor. Hasse finns inte heller bland oss idag men han finns liksom Airi, Veijo, Jouni i mitt barndomshjärta.

Tack ni kända och okända som igår och idag gav mig glädjen att svepas bort en sådär 35 år…

Nu skall jag fixa till lite söndagsmiddag, fläskstek från gården, ha det gott!

Kram

Karin