det är de små sakerna…

Nu har det gått en tid sedan jag skrev, igen 🙂 Mycket vatten har flutit under broarna sedan sist, jag har varit sjukskriven och är det till viss del fortfarande. Renoveringen av barnens tre rum är äntligen klara, Stina har fått sin lilla dörr in till vårt sovrum och hon har börjat få melatonin innan vi lägger henne. Melatoninet gör att hon lättare somnar om på natten och varje stund som vi får fortsätta ligga kvar i sängen är som en lyckovinst. Jag vågar inte tro att det kommer att fortsätta så jag gläds oerhört åt de nätter där det faktiskt är bra.

Just det att glädjas åt saker som för andra är helt naturligt är fantastiskt! Häromveckan fick vi svar på en undersökning där man undersökt hur hennes nervbanor i ben och armar fungerar och vi fick svaret att de är helt normala! Fantastiskt! Och just då när jag utbrast just fantastiskt så tittade jag på mina pojkar, Ernst och Folke och kom att tänka på att deras nervbanor också är helt normala. Har aldrig ens reflekterat över det utan snarare tagit det för självklart. Kände sådan tacksamhet för att jag aldrig behövt oroa mig över deras nervbanor. Så är det med mycket, Stinas diagnos har fått mig att uppskatta så mycket mer i livet, jag har så mycket att vara tacksam för! Låter klämkäckt men jag menar det verkligen.

Tjejen med de fina nervbanorna...

Martin Schibbye och Johan Persson sa något likande under presskonferensen då de återvänt till Sverige. Vet ej vem av dem som sa det men någon av dem sa -”jag har inte gått i en trappa på 14 månader, det är en fantastisk känsla att få göra det”, de menade på att det var de små sakerna, det vardagliga som man aldrig riktigt uppskattade förrän det inte längre är självklart. Hörde även om en man som fått amputera benet och då han upptäckte att underbenet var borta (hade legat nedsövd under en längre tid) så funderade han över, att han som tyckte det var skönt att gnugga fötterna mot varandra inte längre kunde göra det. Jag tycker nog att jag alltid varit tacksam över livet men kanske inte alltid funderat på varför. Jag tror ju inte att Stina fått SMS för att jag/vi skall vara tacksamma över att Ernst och Folke inte har fått något sådant men tack vare henne uppskattar jag allt som faktiskt fungerar och är bra på både henne och hos pojkarna. Konstigt men sant!

Sedan går jag ju inte omkring och är så tacksam hela dagarna, tycker att jag är en väldigt arg mamma titt som tätt och känner mig rätt kass. En rejäl skopa tålamod vore uppskattat, undra om man kan få det i julklapp?

God afton!

Kram

Karin

 

Idag fick jag ett samtal…

…från klinisk genetik i Linköping. De undrade om det fick ta mig, Stina och vår familj som exempel då de skulle diskutera etik kring Nupp/KUB -tester och fostervattensprov.

Självklart får ni göra det svarade jag dem!

Tänk så självklart något kan te sig innan en graviditet eller tidigt i början av en sådan. Att få möjlighet till att göra alla tester för att se om barnet man bär på är ”friskt” verkar så självklar, att man sedan får svar att man har en hög risk att bära på ett barn med en kromosomavvikelse och i och med det blir erbjuden ett fostervattensprov. Fostervattensprovet görs och svaret är att allt ser bra ut…

Bebisen föds och efter ett tag märker man som mamma att allt inte verkar vara som det ”ska”. Efter hårda ansträngningar visar det sig många, många månader efter det där fostervattensprovet att det lilla barnet har en kromosomavvikelse, dock en ovanlig sådan. Har man i det tidiga skedet inletts i falska förhoppningar och blir besviken eller är man tacksam för att inte just denna kromosomavvikelse upptäcktes och skannades för?

Jag kan bara tala för mig själv och tack gode gud att inte vår Stinas kromosomavvikelse upptäcktes vid fostervattensprovet! Det är idag inte möjligt att se, hennes kromosomfel, vid ett vanligt kromosomtest, man måste göra en s.k. micro-array. Vem vet hur vi då hade resonerat? Jag dömer ingen oavsett beslut som man gör då en avvikelse uppdagas men jag kan nästan få panik då jag tänker på hur det kanske hade kunnat bli…

Jag tycker att det är riktigt bra att de från klinisk genetik tar upp riktiga fall med riktiga barn och riktiga föräldrar. Att det bakom varje DNA-kedja finns en familj med drömmar och tankar där det inte riktigt blev som man trott men där det faktiskt, vilket det blev hos oss, blir bra ändå. Sedan ljuger jag om jag säger att allt är bra, lyckligt och käckt hela tiden! Men vi arbetar med det varje dag, varje framsteg är en seger.  Jag inser också att det kan bli många fel där det inte går lika bra som för Stina, jag kan bara tala för mig själv och vår ”Dolandej”!

Ingenting är självklart men det gäller inte bara Stina, det gäller även för Ernst, Folke för Martin och för mig. Varje dag tillsammans är en lycka över allt förstånd! Jag är tacksam att jag lever, här och nu trots maginfluensan som härjar här i huset…

Kram på er och god kväll!

Karin

Söndag

Igår morse vakande jag till att någon skrek  ”WASABI”. Min första tanke var naturligtvis, sushi – vem äter sushi nu? Inspringande i vårt sovrum kommer Folke och skriker igen ”WASABIIII!!!” Varpå jag frågar vad han gör, -”mamma, jag är en karatekille, ser du inte det?” Jag frågar -”vad menar du med wasabi?” Folke svarar, -”Men hallå, alla karatekillar skriker wasabi,  WASABI!” God morgon du sköna jord!

Karatekillen Folke

Fint väder var det och även om jag var lite trött efter en trevlig tjejmiddag hos Paulina, så skrek våra stackars rabatter efter en liten (läs stor) genomkörare. Sagt och gjort, jag rensade land och barnen lekte. Ernst plockade blommor som han satte i sin mössa. Underbart att se, åren går fort och snart kommer han förmodligen inte ens att kännas vid något sådant…

Ernst "pimpar" mössan...
resultatet

Folke försökte hoppa med en grep, gick sådär…

Grephopp

Om jag skulle få en önskan uppfylld så skulle det vara att ha ”gröna fingrar”, dessutom skulle jag önska att jag tyckte det var kul att fixa i trädgården. Finns det något ”trädgårdsfixarpulver” att strö över mig? Ogräs är inte roligt och rensa ogräs är inte roligare…

Bildbevis, taget av Ernst, att jag trots allt gör allvarliga försök till att ha brunsvarta rabatter istället för kraftiga inslag av gröna dito...

Nu skall vi åka till grannen och mata små lamm som för tillfället flaskmatas, bildbevis lär komma…

Tjingeling!

Karin

 

 

Dagarna går och vi med dem

Opps, så gick det visst alldeles för länge mellan inläggen. Fattar inte var veckorna tar vägen, det var ju nyss mars… Samtidigt som jag hela tiden försöker att leva i nuet så lever jag inte alltid upp till det målet. Men försöker att trösta mig med att min ambition ändå är det.

Jag tror dessutom allt vabbande kan ha med saken att göra, med tre barn så blir det en del av den varan. Martin har svårt att vara inne från grisarna, de är tillräckligt tight bemannade som det är. Grisarna behöver sin omsorg, det går inte att slarva med det. Under alla år som Martin och jag varit tillsammans så har han aldrig stannat inne för att han är sjuk, i söndags skedde det dock. Då hade han gått i ca två veckor och känt sig risig, varit på VC och tagit prover men de hade inte visat på någonting. I söndags fick han be om en akuttid och mycket riktigt så hade han en kraftig halsfluss. Stackarn! Men det är bara att konstatera att vi har bra medarbetare, Martin ringde John som kom in, trots ledig helg. Det var guld värt, tack snälle John!

Jag drog också på mig griskläderna och gick ut och tog hand om tillväxtgrisarna, för er som jobbar med grisar så är det en liten del men det skall ändå göras. Dessutom är det ett tacksamt arbete, de blir så glada när man kommer, de vet att de får en ”rakad” box och att de  får halm och strö. Det är underbart att se dem hoppa, skutta och ”buffa” på varandra och på halmbollarna. När jag gick där kunde jag inte låta bli att tänka på hur det ser ut i de länderna där det inte ges halm och strö…

...och här kom strö, en liten gris ser ut att vänta på halmen.

Självklart kan allting förbättras även i Sverige men allt ”extra” kostar pengar som bonden inte får ut på avräkningspriset. Visst, nu kan någon tycka att det ändå borde göras men hur många av Sveriges befolkning skulle arbeta 365 dagar om året (även när man är sjuk) och inte få betalt för det arbete som man utför? Jag vet personer som inte söker vilka jobb som helst för att det ger sämre betalt än vad A-kassan ger dem.

Nu har vi till viss del själva valt att ha grisar och det ger även en meningsfullhet och enligt vår käre Antonowsky så är meningsfullhet en del av KASAM- Känsla av sammanhang (de andra delarna är hanterbarhet och delaktighet). Och har man KASAM så har man hälsa. Under den värsta griskrisen så var det många som inte hade de tre delarna och då vacklar inte bara hälsan utan hela gården. Dock ser det ut att så sakteliga gå uppåt för grisbönderna igen, ingen är gladare än jag! 🙂

I söndags var vi på en musikal ”Fia med knuff” som framfördes av Rogslösa skola, där Ernst går i förskoleklass. Hela skolan var med, sådant fungerar ju att genomföra när det är en liten skola, men det är ändå ett 60-tal elever som skall kunna sina sånger och repliker. Det var så bra!

Ernst som en röd pjäs i "Fia med knuff", en dålig bild men den enda som inte visar de andra barnen

Att se glädjen hos barnen, stoltheten hos föräldrar och släktingar är obetalbar och bara att se detta gjorde att mina ögon tårades, kan meddela att det var fler ögon än mina som tårades. Sedan kunde jag ju inte låta bli att tänka på om Stina också kommer att kunna stå där och sjunga tillsammans med sina skolkamrater, hon som älskar musik i alla dess former, då kom några tårar för det med. Samtidigt klingade det i huvudet ”LEV I NUET, KARIN, LEV I NUET!!!” Hur jag än försöker så är det så lätt att tankarna glider iväg och vi vet inte hur framtiden ser ut för någon av våra barn. Även om allt i dag verkar ”normalt”. Men det är klart att Stina skall sjunga i både musikaler och kyrkokörer om hon så önskar!

I skrivande stund är jag på väg till Stockholm för styrelsemöte i Sveriges Djurbönder, mitt första styrelsemöte i denna förening. Det skall bli både spännande och en riktig utmaning och något som jag verkligen tror på är på våra svenska, tappra bönder!

Önskar er en härlig dag!

Kram

Karin

 

 

 

Estelletårta…

Igår firade vi med Estelletårta att Sverige har fått en arvsprinsessa och att Östergötland har fått en Hertiginna!

Estelletårta...

Det här med namn är så individuellt, jag hajade till när jag hörde namnet Estelle men inte för att det på något sätt är fult utan för att det var sååå oväntat. Att sedan Estelle var gift med Greve Folke Bernadotte tyckte jag var extra roligt då vi har en Folke…

När vårt första barn skulle få ett namn så var det inte helt självklart i alla folks öron och munnar att han skulle heta Ernst. Ernst? Efter Kirchensteiger eller? Det var frågan som vi så ofta fick men Ernst heter Ernst efter min farfar, min farfars farbror och min mammas farfar. Folke fick sitt namn bara för att vi tyckte det var fint och så passar det ihop med Ernst att det dessutom fanns en Folke som var en hjälte och räddade människor under andra världskriget gjorde ju inte saken sämre, samme Folke var gift med Estelle. Stina fick sitt namn från Martins farmor och från min mamma som heter Anna-Stina.

Som sagt namn är högst individuellt och det finns ju inga föräldrar som väljer ett namn de tycker är fult till sitt lilla barn.

Nu laddar vi för Folkes barnkalas,

Önskar er alla en härlig dag!

kram

Karin

Energipåfyllare…

Nystädat hus, Stina säger pappa och en träff med världens bästa LC-tjejer. det blir inte mycket bättre än så!

LC (förkortning på Ladies Circle) är en klubb för tjejer/kvinnor upp till 45 år, klarar mig alltså ett litet tag till. Man träffas, gör studiebesök, äter gott, dricker gott och skrattar. En riktig energiinjektion samtidigt som det likaväl kan vara hur seriöst och allvarligt som helst. Tack tjejer för kvällens alla skratt och för att ni finns!

Som sagt Stina sa pappa idag, Martin var hur lycklig som helst, vi andra också för den delen. Folke försökte sedan få henne att säga Monika som vår kock på förskolan heter. Gick dessvärre inte lika bra…  Både Ernst och Folke var tidiga i sitt tal och med tanke på att vi inte vet om Stina kommer kunna prata eller inte så är varje liten stavelse, ord som högsta vinsten. En sann lycka!

Nej, gott folk, nu ropar sängen!

Kram

Karin

Oh, vilken vecka…

Sitter och läser Land och lyssnar på vad som händer i rummet bredvid. Martin spelar musik för fulla muggar och Stina dansar och klappar i händerna. En härlig avslutning på en ”sjuk” vecka som började med kruppande barn.

Martin och Stina dansar till "Shining light", deras låt...

Alla tre barnen har krupp (falsk krupp) då och då, Ernst och Folke har det tack och lov inte lika ofta längre men när de väl får det så är det jobbigt för dem att andas. Hade det inte varit för vår ailos så hade vi i perioder fått ha klippkort på akuten nattetid, dessutom ligger inte akuten nästgårds direkt.

Folke inhalerar medicin med hjälp av ailosen.

I och med detta blir det VAB men svärmor och svärfar har hjälpt oss massor så jag har inte behövt vabba så mycket som det skulle kunnat bli, tack och lov för dem!

Eftersom Stina också var kruppig så fick jag åka själv på ett grismöte, det är alltid intressant att lyssna på människor som har gjort något extra och som dessutom känner sig nöjda med sina resultat. Kan också berätta att grisar som kastreras nu smärtlindras, självklart också våra grisar. Fick reda på detta av Ingemar Olsson, grisföretagarnas ordförande, inte att våra grisar smärtlindrades utan att det sedan 1 januari 2012 är lag på detta. Kom hem och berättade det för Martin och han sa -”ja, det är klart, det gör vi också!” Ibland undrar jag om vi pratar med varandra 😉 . Självklart borde jag ha känt till detta men jag skyller på att det har varit mycket annat i mitt informationsflöde.

Det kan tyckas självklart att kultingarna skulle smärtlindras, men så har det inte alltid varit. Jag är glad att det numera är på det viset. Det har nog varit en nöt att knäcka hur det skulle gå till men löst är det. Många diskussioner har pågått omkring det här med kastrering av smågrisar. Kastrerar vi inte smågaltarna så utvecklas det en lukt hos dem och köttet blir påverkat av denna lukt. Den som köpte en sådan köttbit skulle genast lämna tillbaka den och tro att det var något fel på köttet. I den bästa av världar så skulle en sugga bara få hongrisar men så är det ju inte, än… 😉

Denna veckan har vi dessutom börjat på en kurs i stödtecken, det blir toppen! Vi vet inte om Stina kommer att tala men börjar vi med detta så kommer hon ändå att kunna göra sig förstådd. Nästa vecka väntar hjärntomografi och möte på barnhabiliteringen, nu är bollen i rullning!

Avslutar med veckans citat, sagt av Johan Rydberg – smågrisproducent i Värmland som levererar till Värmlandsgrisen:

”Att vara grisproducent är som att vara gravid, antingen ÄR du det eller så är du det inte!”

Så sant, god kväll på er!

Karin