Morgonluft

God morgon världen!
Vaknar till ett kylslaget sovrum, hör regnet smattra, det doftar höst…

Regn innebär att även min käre man kan följa med till Stockholm annars skulle han varit hemma och kört halm. Det är med dubbla känslor jag gläds över att han kan åka med. Halmen är extremt viktig för en grisbonde, i alla fall för en svensk sådan eftersom vi har lag på att ge halm och strö till våra grisar. Våra suggor går dessutom i lösdrift och lösdriften består av halm, mycket halm. Det är dessutom viktigt att halmen är riktigt torr så att den inte möglar och bildar toxiner (gifter) som grisarna kan bli väldigt sjuka av, suggorna kan till och med kasta (få missfall) på grund av dålig halm.

Som sagt ett icke halmpressarvänligt väder innebär resa till Martins syster i Stockholm. Vi skall spela Brasen cup, en familjegolftävling. I går gick jag min första riktiga golfrunda på nio år! Åh, det var sååå kul. Lite ojämn är väl formen men jag gjorde flera riktigt bra slag och även en del puttar satt. Underbart roligt!

Hör på håll gässens skriande i luften, de flyttar mot varmare breddgrader. Jag ligger fortfarande under mitt varma täcke, resten av familjen sover förutom Stina såklart 🙂 Hon är nyduschad och klar och leker med Pippihuset i sitt rum, det är för omväxlings skull riktigt lugnt här. Lugnet före stormen…

20130817-054445.jpg Swing it!
Ha en fin dag!
Kram
Karin

Oh, vilken vecka…

Sitter och läser Land och lyssnar på vad som händer i rummet bredvid. Martin spelar musik för fulla muggar och Stina dansar och klappar i händerna. En härlig avslutning på en ”sjuk” vecka som började med kruppande barn.

Martin och Stina dansar till "Shining light", deras låt...

Alla tre barnen har krupp (falsk krupp) då och då, Ernst och Folke har det tack och lov inte lika ofta längre men när de väl får det så är det jobbigt för dem att andas. Hade det inte varit för vår ailos så hade vi i perioder fått ha klippkort på akuten nattetid, dessutom ligger inte akuten nästgårds direkt.

Folke inhalerar medicin med hjälp av ailosen.

I och med detta blir det VAB men svärmor och svärfar har hjälpt oss massor så jag har inte behövt vabba så mycket som det skulle kunnat bli, tack och lov för dem!

Eftersom Stina också var kruppig så fick jag åka själv på ett grismöte, det är alltid intressant att lyssna på människor som har gjort något extra och som dessutom känner sig nöjda med sina resultat. Kan också berätta att grisar som kastreras nu smärtlindras, självklart också våra grisar. Fick reda på detta av Ingemar Olsson, grisföretagarnas ordförande, inte att våra grisar smärtlindrades utan att det sedan 1 januari 2012 är lag på detta. Kom hem och berättade det för Martin och han sa -”ja, det är klart, det gör vi också!” Ibland undrar jag om vi pratar med varandra 😉 . Självklart borde jag ha känt till detta men jag skyller på att det har varit mycket annat i mitt informationsflöde.

Det kan tyckas självklart att kultingarna skulle smärtlindras, men så har det inte alltid varit. Jag är glad att det numera är på det viset. Det har nog varit en nöt att knäcka hur det skulle gå till men löst är det. Många diskussioner har pågått omkring det här med kastrering av smågrisar. Kastrerar vi inte smågaltarna så utvecklas det en lukt hos dem och köttet blir påverkat av denna lukt. Den som köpte en sådan köttbit skulle genast lämna tillbaka den och tro att det var något fel på köttet. I den bästa av världar så skulle en sugga bara få hongrisar men så är det ju inte, än… 😉

Denna veckan har vi dessutom börjat på en kurs i stödtecken, det blir toppen! Vi vet inte om Stina kommer att tala men börjar vi med detta så kommer hon ändå att kunna göra sig förstådd. Nästa vecka väntar hjärntomografi och möte på barnhabiliteringen, nu är bollen i rullning!

Avslutar med veckans citat, sagt av Johan Rydberg – smågrisproducent i Värmland som levererar till Värmlandsgrisen:

”Att vara grisproducent är som att vara gravid, antingen ÄR du det eller så är du det inte!”

Så sant, god kväll på er!

Karin

 

 

”Det är i motvind draken lyfter!”

Gott Nytt År!

Ett år går fort, det var skillnad när man var barn. Då varade sommarloven i en evighet och väntan på tomten var olidlig. Nu hinner man
inte ens andas förrän sommaren är över och glöggen hinner knappt kallna förrän hela julafton har gått…

Folke, Stina & Ernst innan tomten kommer...

Det här året har varit ett riktigt tufft år. Det började med att det gick så dåligt med grisarna att vi var klara för att sälja, till och med revisorn tyckte det. Vi hade praktiskt taget bestämt oss då en grisrådgivare, Jessica Sandberg, tipsade oss om en konsult vid namn Ingemar Svantesson som kanske kunde titta på det hela och ge oss ett rakt och uppriktigt svar vad han trodde. Sagt och gjort, Ingemar tittade, tittade och räknade och sa det behöver inte vara helt kört. Sedan rekommenderade han oss att göra vissa saker vilket Martin också lyckades att genomföra och fortsätter att arbeta med. Tack vare detta kämpar vi på och tittar på hur och vad vi ytterligare kan göra för att få bättre lönsamhet. Tack Jessica och framför allt tack Ingemar!

Sedan så har möjligheterna för svensk grisproduktion så sakteliga förbättras men det finns mycket kvar. Målet måste ju vara att när konsumenten står i butiken så är det lika själklart att välja svenskt kött som att borsta tänderna på morgonen. Sverige har världens tuffaste djurskyddskrav, vi har nolltolerans på salmonella och vi ger inte antibiotika i förebyggande syfte så vi behöver inte oroa oss för multiresistenta bakterier. Vi har ett kött i världsklass både för grisen och för konsumenten!

Diande kultingar...

Egentligen har hela det här året präglats av grisar, grispriser, foder till grisarna och jobb och åter jobb. Jag har varit föräldraledig med vår Stina. Ernst började förskoleklass i höstas och Folke har sitt sista år på förskolan.

Ernst första dag i förskolan.

Oron för Stina har funnits under hela året, först bara för att hon var lite ”sen” men det kan ju faktiskt barn vara. Men i april så sökte vi för det och bollen sattes i rullning. Det visade sig att hon hade B12-brist, hon fick en spruta på en torsdag och från att inte kunnat ligga och lyfta huvudet ordentligt så, efter 2-3 dagar så, reser hon sig upp på armarna precis som vilken unge som helst. Vi var otroligt tacksamma för att detta upptäcktes. Men fler sprutor skulle hon inte ha sa de. Av en slump så var min au-pair mamma i Sverige (var au-pair i San Fransisco 1993-94) och hade en god vän med sig som vi träffade. Hon är läkare, professor och forskar inom onkologi på UCSF, han är barnläkare, professor och forskare på Stanford. Vad jag vill säga med detta är att de vet vad de talar om. De tyckte att det var konstigt att Stina ”bara” skulle ha en spruta B12, så behandlar man inte B12-patienter i USA. När de kom åter till USAså kollade de upp detta och kallar sig numera för ”Team Stina”. De satte samman ett dokument för hur de ansåg att Stina skulle behandlas, allt från B12-sprutor och habilitering till undersökningar och uppföljningar. Den läkaren som vi hade då, höll inte riktigt med sina amerikanska kollegor men vi litade på ”Team Stina” och började efterforskningar på vem som ville och kunde ge Stina fler B12-sprutor. Vi hittade en läkare på Orust, goda vänner till familjen och så fick vi tips om Barnmottagningen Baltazar i Motala. Motala är ju trots allt  lite närmre och de blev intresserade av vårt dilemma och välkomnade oss dit. På Baltazar har vi gått under hösten och Stina har varje vecka fått B12-sprutor. Hon fick sprutan på tisdagar och på torsdag kväll, fredag morgon så gjorde hon nya framsteg. Allt från att resa sig i sängen till att interagera med andra barn, alltså både fysiskt och socialt. De såg dessutom till att vi fick en remiss till Rolf Zetterström, specialist på B12 på Karolinska, Huddinge. Han träffade oss och gav förslag på vilka provtagningar som skulle göras, vilket också gjordes. Där fann man att Stina har ett syndrom, Smith-Mangenis syndrom. Vi är otroligt tacksamma för att vi nu vet, även om det fortfarande är litechockartat. Men nu vet vi och vi kan börja arbeta för vad som är bäst för vår Stina.

Nu lyfter jag mig upp...

Summa sumarum, är än mer säker på att man skall lita på sin intuition och känsla – jag kände på mig att allt inte var som det skulle med Stina. Jag/vi är också oändligt tacksamma för Karin och Ken, ”Team Stina” i USA, hade det inte varit för dem så hade vi inte kämpat för att hon skulle få B12. Vi hade inte hittat Baltazarmottagingen och vi hade aldrig hamnat hos Rolf Zetterström, tack vare detta så har hon nu fått diagnosen så tidigt. Nu vet vi och nu finns det bara en väg att gå och det är framåt!

Året kan även sammanfattas i citatet ”Det är i motvind som draken lyfter!”

Tack alla för era fina ord, böner och för ert stöd, det betyder mycket för hela vår familj!

Kram

Karin

"Det är i motvind draken lyfter!"

Gott Nytt År!

Ett år går fort, det var skillnad när man var barn. Då varade sommarloven i en evighet och väntan på tomten var olidlig. Nu hinner man
inte ens andas förrän sommaren är över och glöggen hinner knappt kallna förrän hela julafton har gått…

Folke, Stina & Ernst innan tomten kommer...

Det här året har varit ett riktigt tufft år. Det började med att det gick så dåligt med grisarna att vi var klara för att sälja, till och med revisorn tyckte det. Vi hade praktiskt taget bestämt oss då en grisrådgivare, Jessica Sandberg, tipsade oss om en konsult vid namn Ingemar Svantesson som kanske kunde titta på det hela och ge oss ett rakt och uppriktigt svar vad han trodde. Sagt och gjort, Ingemar tittade, tittade och räknade och sa det behöver inte vara helt kört. Sedan rekommenderade han oss att göra vissa saker vilket Martin också lyckades att genomföra och fortsätter att arbeta med. Tack vare detta kämpar vi på och tittar på hur och vad vi ytterligare kan göra för att få bättre lönsamhet. Tack Jessica och framför allt tack Ingemar!

Sedan så har möjligheterna för svensk grisproduktion så sakteliga förbättras men det finns mycket kvar. Målet måste ju vara att när konsumenten står i butiken så är det lika själklart att välja svenskt kött som att borsta tänderna på morgonen. Sverige har världens tuffaste djurskyddskrav, vi har nolltolerans på salmonella och vi ger inte antibiotika i förebyggande syfte så vi behöver inte oroa oss för multiresistenta bakterier. Vi har ett kött i världsklass både för grisen och för konsumenten!

Diande kultingar...

Egentligen har hela det här året präglats av grisar, grispriser, foder till grisarna och jobb och åter jobb. Jag har varit föräldraledig med vår Stina. Ernst började förskoleklass i höstas och Folke har sitt sista år på förskolan.

Ernst första dag i förskolan.

Oron för Stina har funnits under hela året, först bara för att hon var lite ”sen” men det kan ju faktiskt barn vara. Men i april så sökte vi för det och bollen sattes i rullning. Det visade sig att hon hade B12-brist, hon fick en spruta på en torsdag och från att inte kunnat ligga och lyfta huvudet ordentligt så, efter 2-3 dagar så, reser hon sig upp på armarna precis som vilken unge som helst. Vi var otroligt tacksamma för att detta upptäcktes. Men fler sprutor skulle hon inte ha sa de. Av en slump så var min au-pair mamma i Sverige (var au-pair i San Fransisco 1993-94) och hade en god vän med sig som vi träffade. Hon är läkare, professor och forskar inom onkologi på UCSF, han är barnläkare, professor och forskare på Stanford. Vad jag vill säga med detta är att de vet vad de talar om. De tyckte att det var konstigt att Stina ”bara” skulle ha en spruta B12, så behandlar man inte B12-patienter i USA. När de kom åter till USAså kollade de upp detta och kallar sig numera för ”Team Stina”. De satte samman ett dokument för hur de ansåg att Stina skulle behandlas, allt från B12-sprutor och habilitering till undersökningar och uppföljningar. Den läkaren som vi hade då, höll inte riktigt med sina amerikanska kollegor men vi litade på ”Team Stina” och började efterforskningar på vem som ville och kunde ge Stina fler B12-sprutor. Vi hittade en läkare på Orust, goda vänner till familjen och så fick vi tips om Barnmottagningen Baltazar i Motala. Motala är ju trots allt  lite närmre och de blev intresserade av vårt dilemma och välkomnade oss dit. På Baltazar har vi gått under hösten och Stina har varje vecka fått B12-sprutor. Hon fick sprutan på tisdagar och på torsdag kväll, fredag morgon så gjorde hon nya framsteg. Allt från att resa sig i sängen till att interagera med andra barn, alltså både fysiskt och socialt. De såg dessutom till att vi fick en remiss till Rolf Zetterström, specialist på B12 på Karolinska, Huddinge. Han träffade oss och gav förslag på vilka provtagningar som skulle göras, vilket också gjordes. Där fann man att Stina har ett syndrom, Smith-Mangenis syndrom. Vi är otroligt tacksamma för att vi nu vet, även om det fortfarande är litechockartat. Men nu vet vi och vi kan börja arbeta för vad som är bäst för vår Stina.

Nu lyfter jag mig upp...

Summa sumarum, är än mer säker på att man skall lita på sin intuition och känsla – jag kände på mig att allt inte var som det skulle med Stina. Jag/vi är också oändligt tacksamma för Karin och Ken, ”Team Stina” i USA, hade det inte varit för dem så hade vi inte kämpat för att hon skulle få B12. Vi hade inte hittat Baltazarmottagingen och vi hade aldrig hamnat hos Rolf Zetterström, tack vare detta så har hon nu fått diagnosen så tidigt. Nu vet vi och nu finns det bara en väg att gå och det är framåt!

Året kan även sammanfattas i citatet ”Det är i motvind som draken lyfter!”

Tack alla för era fina ord, böner och för ert stöd, det betyder mycket för hela vår familj!

Kram

Karin