”När hon sover ser hon utvecklingsstörd ut!”

När Stina var 3-4 månader var vi på middag hos goda vänner. Efter middagen så satt vi tjejer och pratade om ditt och datt, Stina låg i sin insats och sov. Då säger en av tjejerna -”när hon ligger där och sover så ser hon utvecklingsstörd ut!”, vi andra bara tittade på henne som sa det och så fortsätter hon -”fast det är hon ju inte” som att det skulle mildra hennes plumpa sätt. Jag ville inte ställa till en scen och hon hade druckit en del alkohol så jag sa inte mer än så. De andra blev förmodligen också paffa och blev helt tysta de med. Då visste vi inte något om Stinas diagnos och hade vi vetat så hade jag nog förmodligen exploderat. Men egentligen vad är det för skillnad, varför reagerar jag så här? Varför skulle jag explodera för att jag nu vet och varför inte explodera för att jag då inte visste? Oavsett om hon är det eller inte, så säger man sig inte, hur onykter man än är! Störd i sin utveckling är hon ju och det låter mildare, detta är minerad mark och jag vet att fel ordval här gör att jag trampar någon på tårna och det vill jag verkligen inte göra.

Likaså vad är det som gör att det är okey att säga -”åh, det är inte klokt vad smal du är – herregud du måste äta mer!” Medans kommentaren ”Åh, vad tjock du är – herregud du måste banta!” är så mycket värre? För en person som inget hellre vill än att gå upp i vikt blir en sådan kommentar minst lika elak som den kommentaren som sägs till en överviktig person. Det är viktigt att tänka efter före hur ens ord kommer att träffa…

Nu skall jag titta på ”Mot alla odds”, starka människor som inspirerar!

God kväll på er!

Karin

 

"När hon sover ser hon utvecklingsstörd ut!"

När Stina var 3-4 månader var vi på middag hos goda vänner. Efter middagen så satt vi tjejer och pratade om ditt och datt, Stina låg i sin insats och sov. Då säger en av tjejerna -”när hon ligger där och sover så ser hon utvecklingsstörd ut!”, vi andra bara tittade på henne som sa det och så fortsätter hon -”fast det är hon ju inte” som att det skulle mildra hennes plumpa sätt. Jag ville inte ställa till en scen och hon hade druckit en del alkohol så jag sa inte mer än så. De andra blev förmodligen också paffa och blev helt tysta de med. Då visste vi inte något om Stinas diagnos och hade vi vetat så hade jag nog förmodligen exploderat. Men egentligen vad är det för skillnad, varför reagerar jag så här? Varför skulle jag explodera för att jag nu vet och varför inte explodera för att jag då inte visste? Oavsett om hon är det eller inte, så säger man sig inte, hur onykter man än är! Störd i sin utveckling är hon ju och det låter mildare, detta är minerad mark och jag vet att fel ordval här gör att jag trampar någon på tårna och det vill jag verkligen inte göra.

Likaså vad är det som gör att det är okey att säga -”åh, det är inte klokt vad smal du är – herregud du måste äta mer!” Medans kommentaren ”Åh, vad tjock du är – herregud du måste banta!” är så mycket värre? För en person som inget hellre vill än att gå upp i vikt blir en sådan kommentar minst lika elak som den kommentaren som sägs till en överviktig person. Det är viktigt att tänka efter före hur ens ord kommer att träffa…

Nu skall jag titta på ”Mot alla odds”, starka människor som inspirerar!

God kväll på er!

Karin