Två år…

…är det idag sedan vi fick Stinas diagnos. Två år som på många sätt förändrat våra liv, visst hade det varit enklare om alla kromosomer skulle varit perfekta men ack vad den tösen lär oss varje dag!

Under senhösten har vår förening (Smith-Magenis Sverige) fått fyra nya medlemsfamiljer. Två familjer vet jag har fått sina diagnoser under hösten. En av dem skall vi och en annan familj träffa på nyårsdagen. De har ett barn i Stinas ålder. Jag kan bara tänka mig alla funderingar som går genom deras huvuden, om det så bara är en bråkdel av hur vi funderade så kan det fylla en bok… Jag är så glad att de tagit kontakt och jag vet att Cilla, Marcus och Z artikel i Amelia är en bidragande orsak till att de fått diagnosen på sitt barn. Vi har också vid flera tillfällen varit med i olika tidningsartiklar, den senaste i MVT, en del kan tycka att det är att hänga ut sig och sitt barn men för oss handlar det om att göra diagnosen känd för det är måååånga som inte fått rätt diagnos. Med tanke på symptom och beteende är det så viktigt att behandla och lindra på rätt sätt. Enda sättet (idag) att få reda på om personen har Smith-Magenis syndrom (SMS) är att göra en s.k micro-array vilket både är kostsamt och tar tid och vet man inte vad man letar efter så antar jag att det är lättare att sätta en diagnos som liknar SMS, typ autism och andra autismspektrumstörningar. Det underlättar oerhört att veta, det är i alla fall vår uppfattning. Men det är klart att det är tungt att ta del av eventuella problem som är orsakade både av syndromet och av omgivningen som inte har kunskap. Alla har inte samma tur som vi och Stina har haft som har hamnat, i våra ögon, bland människor och personal med rätt inställning. Personer som underlättar Stinas vardag och fritid på bästa sätt.

Även om den här dagen, den 28 december, till viss del är sorglig så är det också en dag att fira. Stinas kära kusin Johanna fyller år denna dag och idag blev hon 4 år och prinsessig ut i fingerspetsarna. Just denna morgon fick vi vara med och sjunga eftersom vi igår träffade mina föräldrar och syskon med familjer just hos min syster Emmeli med familj, för att fira lite jul tillsammans. Johanna och Stina lekte så bra, vi har tidigare fått vara mycket mer på vakt för att Stina haft en förkärlek till att bl.a. dra i Johannas hår men under de 24 timmar vi hade ihop så hände det bara en gång. Fantastiskt! Det skiljer dryga halvåret på dem och även om Stina inte pratar och Johanna inte tecknar så kommunicerar de, och så hör man Johanna kalla Stina för lilla Stina så himla gulligt!

20131228-220459.jpg Här smakar de av födelsedagstårtan.

Den 28 december är såklart inte en sorgens dag p.g.a att vi fick diagnosen då. Vi är fantastiskt tacksamma att vi fick veta så tidigt som vi fick. Ju fler ”28 december-dagar” vi får uppleva desto mindre fokus på det sorgliga i det, tror jag. Till syvende och sist har vi världens goaste tjej. Ikväll när jag skulle lägga henne tecknade hon att hon ville att jag skulle sjunga om änglar och hästar så jag sjunger några ”hitte-på-sånger”, hon håller sin lilla hand min hand och kärleken finner inga gränser. Tanken fyller mig med att hon är min/vår, hon är här på grund av kärlek och hon är kärlek. Underbara lilla Stina mamma älskar dig till månen och tillbaka i oändlighetens evighet! ❤️

20131228-221800.jpg Prinsessan Stina och Prinsen…

Var rädda om varandra,
Kram
Karin

Annonser

Ord som sårar

Ikväll var en av mina söner ledsen då en skolkamrat hade sagt till honom att Stina var dum i huvudet för att hon är utvecklingsstörd. Det gör så ont i mammahjärtat! Jag vet att det ”bara” är barn men det är inte okey. Och det är inte okey att Stinas bröder skall bli ledsna på grund av att Stina har SMS. Jag blir glad i mammahjärtat då jag hör honom säga,

Ingen får säga så om Stina, jag kommer alltid att skydda henne!

Samtidigt tänker jag att det kan vara ett tungt ok att bära att ständigt finnas där för sin syster. Men jag är glad att han berättar det här för mig så att vi kan prata om det. Han skulle dessutom prata med sin fröken om det hände på skolan.

Ord som kommer till mig när jag tänker på detta är tolerans och öppenhet. Vi har valt att prata och berätta om Stina och hennes diagnos för att det inte skall bli en massa förutfattade meningar och för att vi, såklart, älskar henne precis som hon är! Hon har gett oss ett perspektiv på saker och ting som jag aldrig tidigare varit i närheten av. Hon har gjort det svart-vita till en mängd gråskalor. Ingenting är självklart och ”normalt” med henne men faktum är att det inte är det med hennes bröder, föräldrar eller någon annan heller. Visst man kan förvänta sig saker och ting kring utveckling, personlighet, beteende, ja vad du vill men det blir ändå som det blir. Det är världen omkring som formar oss, vi föds med ett grundmaterial men det är omgivningen och förutsättningarna som gör oss till dem vi är. Det är i alla fall min fasta övertygelse.

Stina utvecklas ständigt, hon går på storbarnsavdelningen (vet inte om man säger så…) och hennes teckenutveckling har ökat, hon vill göra saker själv och hon försöker säga några fler ord än mamma och pappa. Hon har en toppenresurs på förskolan och jag vet att jag har skrivit det många gånger men hon är på en fantastisk förskola! Det engagemanget som finns där är bara bäst, detta gäller så klart för alla barn som går där, inte bara för Stina.

Jag vet att pojken som sa som han sa om Stina inte är en elak pojke, han kanske hade en dålig dag och ville att andra också skulle må dåligt. Oavsett vilket så är det jobbigt att inte kunna vara på plats när sådant här händer, jag vet att de vuxna på skolan finns där när och om det händer på skolan men när det händer på bussen, i lekparken eller någon annanstans då skulle jag vilja vara en hök som ständigt cirkulerar ovanför dem och vid fara kan jag störtdyka ner för att undanröja hotet… Vet att detta inte är möjligt, jag kan bara ge dem redskap att själva klara av det och att våga säga ifrån och berätta för någon vuxen, vad det än gäller.

Jag/vi är välsignad/e med tre fantastiska barn, är glad att de har varandra och hoppas att de kommer fortsätta hålla av varandra på samma sätt som idag!

20131007-215403.jpg
Jag önskar så att utvecklingsstörd inte var ett så laddat ord utan bara en förklaring. Jag önskar att man inte slängde sig med det på ett nedsättande sätt. Stina må ha en utvecklingsstörning men vårt fokus kan inte ligga på den lilla bit som fattas på kromosom 17 utan på alla andra fungerande kromosomer.

Stina är fantastisk, hon är ett underverk, hon är Ernst och Folkes lillasyster, hon är vår dotter, hon är Stina – världens bästa Stina!

Kram
Karin

Livet, inte självklart…

Jag sitter i bilen precis på väg hem efter ett uppdrag på vår förskola, skall bara kolla Facebook innan jag kör hem. Det första som kommer upp är ett inlägg om en liten pojke på 8 år som heter David som har samma diagnos som Stina, Smith-Magenis syndrom. Jag har följt David och hans familj en tid då han varit allvarligt sjuk. Och när jag slår på FB kan jag läsa att han precis gått bort. Det är så, så, så sorgligt. Det känns som att jag kände honom och hans familj fast vi aldrig har träffats men vi tillhörde, tillhör ändå samma familj – Smith-Magenisfamiljen. Jag kan inte föreställa mig vad den familjen går igenom just nu, all kärlek och vackra böner till lille David och hans familj!

Samtidigt så låg jag för tre år sedan med värkar och väntade och längtade efter vår Stina. Föga anade vi då att något skulle vara annorlunda med Stina. Vi skulle få vårt tredje barn och allt skulle vara underbart, efter två underbara killar skulle vi också få en tjej. Lyckan kunde inte vara större!

Jag skulle ljuga om jag inte till viss del känner sorg över att det inte blev som vi trodde men glädjen och tacksamheten över att ha fått Stina är så mycket större! Hon har dessutom haft turen att födas i en familj med två bröder som hjälper henne på alla sätt som de kan och gärna lite till. Idag satt vi till exempel i bilen på väg hem från födelsedagspaketsinköp till Stina och de frågar mamma, det är lite sorgligt att Stina har SMS, kan det växa bort? Varpå jag svarar nej, tyvärr inte . Då säger en av dem, jag tror jag vet hur man kan fixa det, man byter ut blodet med någon annans blod. Då kommer det ju hela kromosomer i blodet! Kloka, underbara unge! När jag svarar att det tyvärr inte fungerar så säger han igen, det gör inget att hon har SMS jag är så glad att hon finns! Då var jag glad över att jag hade solglasögonen på mig, mina fina pojkar alltid så omtänksamma om sin syster.

Att himlen blev en ängel rikare i och med att David lämnade jorden har inte något självklart sammanhang med Smith-Magenis syndrom att göra. En del har problem med de inre organen vilket kan ge komplikationer, tack och lov har de inte hittat något sådant hos Stina förutom blåsljudet på hjärtat.

I morgon är det Stinas 3-årsdag, hon skall bl.a få ett Pippi hus. Pippi är hennes stora idol, tillsammans med Emil och Spiderman. Dessutom planerar vi att åka till Astrid Lindgrens värld i morgon, hon kommer att få en toppendag kan jag lova!
Här är hon lycklig över att få köra farfars bilar på Liseberg!

20130731-232249.jpg

Nu skall jag gå och lägga mig, be en bön för David och hans familj och tacksamt begrunda mitt liv!

God natt!
Kram
Karin

det är de små sakerna…

Nu har det gått en tid sedan jag skrev, igen 🙂 Mycket vatten har flutit under broarna sedan sist, jag har varit sjukskriven och är det till viss del fortfarande. Renoveringen av barnens tre rum är äntligen klara, Stina har fått sin lilla dörr in till vårt sovrum och hon har börjat få melatonin innan vi lägger henne. Melatoninet gör att hon lättare somnar om på natten och varje stund som vi får fortsätta ligga kvar i sängen är som en lyckovinst. Jag vågar inte tro att det kommer att fortsätta så jag gläds oerhört åt de nätter där det faktiskt är bra.

Just det att glädjas åt saker som för andra är helt naturligt är fantastiskt! Häromveckan fick vi svar på en undersökning där man undersökt hur hennes nervbanor i ben och armar fungerar och vi fick svaret att de är helt normala! Fantastiskt! Och just då när jag utbrast just fantastiskt så tittade jag på mina pojkar, Ernst och Folke och kom att tänka på att deras nervbanor också är helt normala. Har aldrig ens reflekterat över det utan snarare tagit det för självklart. Kände sådan tacksamhet för att jag aldrig behövt oroa mig över deras nervbanor. Så är det med mycket, Stinas diagnos har fått mig att uppskatta så mycket mer i livet, jag har så mycket att vara tacksam för! Låter klämkäckt men jag menar det verkligen.

Tjejen med de fina nervbanorna...

Martin Schibbye och Johan Persson sa något likande under presskonferensen då de återvänt till Sverige. Vet ej vem av dem som sa det men någon av dem sa -”jag har inte gått i en trappa på 14 månader, det är en fantastisk känsla att få göra det”, de menade på att det var de små sakerna, det vardagliga som man aldrig riktigt uppskattade förrän det inte längre är självklart. Hörde även om en man som fått amputera benet och då han upptäckte att underbenet var borta (hade legat nedsövd under en längre tid) så funderade han över, att han som tyckte det var skönt att gnugga fötterna mot varandra inte längre kunde göra det. Jag tycker nog att jag alltid varit tacksam över livet men kanske inte alltid funderat på varför. Jag tror ju inte att Stina fått SMS för att jag/vi skall vara tacksamma över att Ernst och Folke inte har fått något sådant men tack vare henne uppskattar jag allt som faktiskt fungerar och är bra på både henne och hos pojkarna. Konstigt men sant!

Sedan går jag ju inte omkring och är så tacksam hela dagarna, tycker att jag är en väldigt arg mamma titt som tätt och känner mig rätt kass. En rejäl skopa tålamod vore uppskattat, undra om man kan få det i julklapp?

God afton!

Kram

Karin