”När hon sover ser hon utvecklingsstörd ut!”

När Stina var 3-4 månader var vi på middag hos goda vänner. Efter middagen så satt vi tjejer och pratade om ditt och datt, Stina låg i sin insats och sov. Då säger en av tjejerna -”när hon ligger där och sover så ser hon utvecklingsstörd ut!”, vi andra bara tittade på henne som sa det och så fortsätter hon -”fast det är hon ju inte” som att det skulle mildra hennes plumpa sätt. Jag ville inte ställa till en scen och hon hade druckit en del alkohol så jag sa inte mer än så. De andra blev förmodligen också paffa och blev helt tysta de med. Då visste vi inte något om Stinas diagnos och hade vi vetat så hade jag nog förmodligen exploderat. Men egentligen vad är det för skillnad, varför reagerar jag så här? Varför skulle jag explodera för att jag nu vet och varför inte explodera för att jag då inte visste? Oavsett om hon är det eller inte, så säger man sig inte, hur onykter man än är! Störd i sin utveckling är hon ju och det låter mildare, detta är minerad mark och jag vet att fel ordval här gör att jag trampar någon på tårna och det vill jag verkligen inte göra.

Likaså vad är det som gör att det är okey att säga -”åh, det är inte klokt vad smal du är – herregud du måste äta mer!” Medans kommentaren ”Åh, vad tjock du är – herregud du måste banta!” är så mycket värre? För en person som inget hellre vill än att gå upp i vikt blir en sådan kommentar minst lika elak som den kommentaren som sägs till en överviktig person. Det är viktigt att tänka efter före hur ens ord kommer att träffa…

Nu skall jag titta på ”Mot alla odds”, starka människor som inspirerar!

God kväll på er!

Karin

 

Annonser

"När hon sover ser hon utvecklingsstörd ut!"

När Stina var 3-4 månader var vi på middag hos goda vänner. Efter middagen så satt vi tjejer och pratade om ditt och datt, Stina låg i sin insats och sov. Då säger en av tjejerna -”när hon ligger där och sover så ser hon utvecklingsstörd ut!”, vi andra bara tittade på henne som sa det och så fortsätter hon -”fast det är hon ju inte” som att det skulle mildra hennes plumpa sätt. Jag ville inte ställa till en scen och hon hade druckit en del alkohol så jag sa inte mer än så. De andra blev förmodligen också paffa och blev helt tysta de med. Då visste vi inte något om Stinas diagnos och hade vi vetat så hade jag nog förmodligen exploderat. Men egentligen vad är det för skillnad, varför reagerar jag så här? Varför skulle jag explodera för att jag nu vet och varför inte explodera för att jag då inte visste? Oavsett om hon är det eller inte, så säger man sig inte, hur onykter man än är! Störd i sin utveckling är hon ju och det låter mildare, detta är minerad mark och jag vet att fel ordval här gör att jag trampar någon på tårna och det vill jag verkligen inte göra.

Likaså vad är det som gör att det är okey att säga -”åh, det är inte klokt vad smal du är – herregud du måste äta mer!” Medans kommentaren ”Åh, vad tjock du är – herregud du måste banta!” är så mycket värre? För en person som inget hellre vill än att gå upp i vikt blir en sådan kommentar minst lika elak som den kommentaren som sägs till en överviktig person. Det är viktigt att tänka efter före hur ens ord kommer att träffa…

Nu skall jag titta på ”Mot alla odds”, starka människor som inspirerar!

God kväll på er!

Karin

 

Varför?

När något inte blir som man tänkt sig eller trott så frågar man sig varför och försöker att hitta förklaringar till detta. Vissa saker kan man förklara som att det inte kommer någon snö för det inte är minusgrader ute. Andra saker som varför vår dotter fötts med ett syndrom är lite mer svårförklarligt. Att man dessutom rannsakar sig själv, har jag gjort något fel som orsakat detta kommer som ett brev på posten…

Jag tror att detta är en logisk reaktion, vi människor är analytiska och försöker att hitta svar på sådant som kommer upp, det är så mänskligheten har överlevt och utvecklats. Den enda förklaringen som jag kan komma på är att det var menat att Stina skulle komma till oss! Det finns saker i detta som är lite för privata för att läggas ut här men jag tror verkligen på att det var menat så. Likaväl som att Ernst och Folke var menade att komma till oss.

Våra goa, älskade ungar!

Nu är helgerna över och människor återvänder till sina arbetsplatser så nu kan vi börja få reda på lite mer om vad Stinas diagnos kommer att innebära för Stina och för oss. Det är en läskig men också en spännande resa. Det är verkligen en lättnad att veta, nu är det bara att jobba på så att Stina får det så bra som det bara någonsin går!

Apropå det här med snö, det blir ju ingen snö om det inte är minusgrader ute. Men minusgrader är ju inte heller en garanti för snö om det inte finns en snökanon med i spelet vill säga. Igår var vi på Omberg, ett naturreservat med en skidbacke (rätt fantastiskt att ha en skidbacke när man, som vi, bor mitt ute på Vadstenaslätten). Under helgen drog de igång snökanonerna och det var vi ju tvungna att kolla in.

Martin och pojkarna kollar in snökanonerna.
...mer snö!

Vi passade då också på att, på den pudrade marken, åka lite pulka och snowracer samt att grilla en korv.

"Ner, ner, ner, ner för backen ner..."

 

Korvgrillning, så klart svensk sådan 😉 !

Idag startar insemineringen av denna omgångens suggor, resultatet av det ser vi om 3 månader, 3 veckor och 3 dagar. Så länge är en sugga/gylta (förstagångsgrisare) dräktig.

Kan nu dessutom meddela att liten Stina numera står och har börjat gå 🙂 !

Ha det bäst,

Karin