Nytt månvarv

Fullmåne och snart börjar ett nytt månvarv, vårt nya månvarv började idag, nu är gården även på pappret såld och huset vi för tillfället bor i är inte längre vårt.

Fullmånde i mars

Trodde aldrig att jag/vi skulle leta hus på Hemnet och titta i huskataloger för att hitta ett annat hus men återigen, livet blir inte alltid som man tänkt sig. Det är med blandade känslor jag i kväll sitter här med datorn i knät, en del av mig är otroligt lättad över att slippa oroa sig om hur det skall bli, om grispriser och foderkostnader. En del av mig känner sorg för att det vi drömde om inte blev verklighet och att vi var tvungna att styra om våra liv i en 180 gradig vinkel. Ytterligare en del av mig känner en spänning på vad som komma skall, vi har trots allt fått chansen att mitt i livet ändra den utstakade vägen och göra något helt annat.

Vi vill gärna bo kvar i Borghamnsområdet, jag har skrivit om det förut och jag gör det igen, vi har en fantastisk förskola, Våga Gård och en minst lika bra skola, Rogslösa skola och vi vill gärna att barnen skall gå kvar. Dessutom har vi en natur runt knuten med Vättern, Omberg och böljande fält, här är otroligt vackert! Klart vi kan flytta till Vadstena och köra ut barnen till skola och förskola. Hittar vi det hus vi önskar bo och leva i så löser det sig men inget hus i sikte än…

I morgon börjar Martin sitt nya jobb på riktigt, väldigt roligt!


Bild lånad från sayingandquotes

Vi tar gärna emot tips på kommande hus som är till försäljning…

Sov gott, hoppas fullmånen inte påverkar er allt för mycket!
Kram
Karin

Annonser

Små ord som fyller hjärtat!

Målarfärg i ansiktet, på händerna och till och med på vännen. Jag är ingen målartalang direkt! Det har jag aldrig varit. Minns särskilt när jag som tonåring skulle måla om mitt rum och skulle sätta tillbaka locket på målarburken och skulle bara stampa till på locket litegrand… Resultat? Foten i målarburken och färg överallt!

Nu är i alla fall hela Vågas snickarbod struken en första gång, skönt!

De här röjardagarna på vårt föräldrakooperativ är alltid så trevliga, vi grejar, dricker kaffe och käkar korv men vi pratar också en hel del med de vuxna och med barnen. Idag kom en flicka fram till mig och sa:

Vet du, Stina är min bästa kompis!

Jag bara log och inom mig brast jag av lycka, tårar ville krypa ut. Fina, fina flicka du gjorde mig så glad. En dag när du är stor skall jag berätta det för dig!

Det är klart att man hoppas att ens barn skall få kompisar, funktionsnedsättning eller inte. Men Stinas diagnos innehåller saker som att vara utåtagerande och det kan innebära att andra barn inte vill leka med dem. Så min oro om kompisar finns där såklart. Stinas resurs och andra pedagoger på Våga har dock berättat att Stina och den här flickan verkligen klickar men att själv se det och höra det från henne gjorde hela min dag! Jag blev så glad och hjärtat fylldes med värme och kärlek!

Liten Stina som har en bästa kompis

20131019-145449.jpg Fröken kanske har sin mors svårighet med att hålla färgen på penseln och på det som skall målas, i det här fallet läppstift… 🙂

Nu sover hon och jag myser med killarna i soffan, snart dags att förbereda maten. Idag blir det Wallenbergare till lunch.

Må då gott och ha en fin helg!
Kram
Karin

En torsdag i augusti

20130822-223551.jpg

Ingenting är längre som förut
Månen hänger tyst i himmelshus
Det är tid att ge sig av
Tid att göra slag i sak

Lena Philipssons Månsken i augusti ekar i mitt huvud, visst är det häftigt med musik som träffar och förklarar hur man känner det precis just nu. Att någon annan satt ord och musik till något som de känt och upplevt även kan förklara en annan människas känslor och upplevelser.

Augustimånen hänger där i den klara augustinatten, på flera håll hör jag traktens tröskor köra, inget dagg än. I morgon blir det halmkörning. Det är något visst med den här tiden på året, förväntan, oro, stress och väderprognoser. Allt skall stämma och sedan lättnaden som följer då det är klart. Martin arrenderade ut sin mark då han beslöt sig för att ha ett fokus, grisarna. Men det innebär inte att han inte är engagerad i skörden, halmen dessa gyllengula strån är minst lika viktig för en grisbonde som säden. Väderprognosen för morgondagen och helgen ser lovande ut så grisarna kan se fram emot fin halm för det kommande året.

Känns lite konstigt att tänka och planera framåt när vi inte vet hur det går med allt men vi lever här och nu. Morgondagen kan man inte veta något om gårdsförsäljning eller inte…

Ikväll har jag varit på föräldramöte på vårt fritids på föräldrakooperativet Våga Gård. Barnen har beställt ett djungelrum så det blir till att fixa framöver 🙂 Härligt! Vi har verkligen en fantastisk förskola och fritids, vad som än händer framöver så kommer vi inte ta barnen därifrån. Jag kan vara partisk 😉 men en bättre förskola tror jag inte det går att finna.

Bäst att försöka sova en stund innan Stina vaknar, grabbarna kände sig dessutom inte helt piggelina när de lade sig. Feber, huvudvärk och halsont går på skolan… Håller tummarna för att de är pigga och kan vara med på OS som de har under den första skolveckan som dessutom skulle det bli längdhopp i morgon…

Så till suset av tröskor och fortsättningen på Månsken i augusti säger jag god natt!

Var inte rädd jag är här hos dig
Ingenting har ändrat sig
Troget ska jag vänta dig
Som ett månsken i augusti
Var inte rädd jag är här hos dig
Jorden må förändra sig
Jag är fast och full i tron till dig
Som ett månsken i augusti
Månsken i augusti

20130822-222621.jpgNattarbete…

Jag älskar Våga!

 

Våga Gårds logga
Våga Gårds logga

Just hemkommen från det årliga Luciafirandet på vår förskola och fritids Våga Gård och jag är så rörd! Rörd  av barnens skönsång, rörd av engagemanget hos pedagogerna, rörd av solosång och  av tvärflöjtsframträdande men mest av allt rörd till tårar av att sångerna som framfördes av förskolebarnen inte bara sjöngs utan även tecknades. Man kan tycka att det är självklart eftersom det är så Stina kommunicerar men det är inget som jag räknat med. I morse var jag ledsen över just samma faktum, att Stina inte kan sjunga Luciasångerna, hade en djupdykning i känslostormen ”varförblirdetintesommantänktsig” och bölade hela vägen till jobbet och så avlsutar jag dagen med att gråta igen men över känslostormen ”detblirintesommantänktsigmendetblirbraändå”. Är så tacksam över att Stina blir sedd precis som den underbara unge som hon är, att pedagoger och dagiskompisar väljer och vill vara där hon är och anpassar sig efter hennes förutsättningar. Tack för allt ni gör för Stina och för oss!

Skulle så gärna vilja lägga upp bilder från kvällen men av hänsyn till de andra familjerna så kan jag inte göra det. För övrigt så är det årliga Luciafirandet ett stort organiserat kaos, helt underbart dock något högljutt för känsliga ”stressöron” som mina :-). Själva Luciatåget är utomhus och efteråt är vi inne och äter gröt, skinksmörgåsar, dricker kaffe och äter pepparkakor. Totalt 100 personer i form av föräldrar, barn, pedagoger, farmödrar, styföräldrar, morfädrar, exrafarfädrar, gammelmormödrar och allt man kan tänka sig. Kooperativfamiljerna hjälps åt att koka gröt, bre smörgåsar, koka kaffe och blanda saft, duka, städa, diska och några ansvarar för lotteriet. Körschemat är ordnat i minsta detalj och det är nog en väldans tur 🙂

Trött, glad och tacksam väljer jag nu att gå och lägga mig. I morgon har jag julfest med mina arbetskamrater – kul!

Kram

Karin

 

 

Med flåset i nacken…

Har ni någon gång känt att ni springer på fortare och fortare, så fort att man inte hinner se allt runtomkring? Man springer där i terräng som man tror man har koll på, varje sten hoppar man över, vattenpölar zick-zackar man förbi. När solen skiner tar man på sig solglasögon och när regnet kommer drar man på sig sina snygga gummistövlar. Man springer så fort så att man inte ser de nyutslagna blommorna, märker knappt att haren har fått ungar…

Sedan om det handlar om att inte bli omkörd, ifattsprungen,  eller att man bara springer för att man alltid har sprungit eller för att man inte vill se och uppleva ”just nu” det är frågan?

Under vecka 21 var vi på Ågrenska utanför Göteborg. Ågrenska ordnar bl.a. familjevistelser för familjer med barn som har sällsynta diagnoser. Den veckan var en riktigt omvälvande vecka. Fantastiskt välordnat, frukost, lunch, middag, kvällsmat och diverse mellanmål serverades, vi hade bra föreläsningar om SMS, fick möjlighet att träffa alla dessa underbara familjer som vet precis vad vi går igenom. De har själva varit i vår sits och är det fortfarande, enda skillnaden är att deras barn är äldre och har andra saker att kämpa för och emot. Vi startade en förening som skall verka för ökad kunskap, vara ett stöd för nydiagnostiserade och för att stötta varandra i vår unika situation. Detta känns fantastiskt bra! Men det var också tungt att höra andras familjers sorg, om att bli motarbetad, bli bemött med okunskap, om att hela tiden vara så på för att deras barn med SMS skulle ha det så bra som det bara gick.

Vi hade fyra personer med oss som på ett eller annat sätt arbetar med Stina, två från barnhabiliteringen i Motala och två från vår förskola Våga Gård. Ni anar inte hur bra det känns att det finns så många omkring Stina som verkligen vill att hon skall få de bästa förutsättningarna. Flera av de andra familjerna hade inte någon annan med sig. Tack Christina, Susanna, Susanne och Tina för att ni och era kollegor är med oss på denna resan, resan att vara ett barn och att ha ett barn med Smith-Magenis syndrom!

På Ågrenska

Vad har nu detta med att springa och springa så att man inte ser det som sker just nu. Jo, i mitt fall är det nog så att jag hela tiden vill vara ett steg framför, jag tror att jag vet hur det är och jag tror att jag kan stoppa det som sker. Men veckan på Ågrenska gav mig inte bara vänner för livet och ökad kunskap om Smith-Magenis syndrom, det gav mig en tankeställare. -”Karin, vad är det värsta som kan hända om du inte hinner med allt? och vad är viktigast?” Hinner jag inte med allt som jag tror förväntas av mig så ”shoot me!” , familjen och vår hälsa måste gå före allt annat (kan tyckas självklart men…). Detta kommer inte att ändras bara så där, det inser jag. Jag kommer att få jobba på det och det är precis vad jag tänker göra!

Sedan kan det faktisk vara så att det är jobbigt att vara i nuet och det är därför jag springer…

Innan jag fick Stina gick jag på en mindfulnessföreläsning, funderar allvarligt på att ta fokusera på det. Livet är nu, nu, nu! Det är ju synd att missa allt bara för att skygglapparna är på eller för att det är tungt just nu.

Avslutar med en bild på mina prinsar och min prinsessa, kortet är taget en tidig morgon precis utanför vårt rum där vi bodde på Ågrenska (och nej, det är inte produktplacering 🙂 )

onsdagsmorgon...

Kram på er, önskar er alla en riktigt god natts sömn!

Karin

 

 

Äntligen lammatning!

I måndags skulle vi varit och matat två av grannen Emils lamm. Tackan har ”bara” en spene som fungerar så de behöver lite extra mat. Men då i måndags så blev det lite kaos där maginfluensa var involverat så det blev inte så mycket av just den aktiviteten…

Hur som helst, 48 timmar skall man vara hemma efter sista kräkning så idag har alla mått prima så då bad vi att få komma till lammen och göra ett nytt försök. Så här är lite bilder på detta…

Tackan stod där och väntade med sina ungar då vi kom, snacka om inställd matklocka.

 

Folke fick börja att mata den ena lammet...
...medan Emil matade det andra.
Sedan var det Ernst tur...
Stina fick klappa dem.
Efteråt sprang de, mätta och glada iväg med sin mamma, upp till de andra tackorna, lammen och baggen.

 

 

Denna aktivitet känns alltid lika exotisk även om vi bor som vi gör och har möjlighet till det den här tiden på året. Både barnen och jag uppskattar det.

Sedan måste jag få berätta att till familjevistelsen med Smith-Magenis på Ågrenska kommer båda pedagogerna på Stinas avdelning från Våga Gård att åka, jag blir så glad att det finns en sådan vilja även därifrån att göra Stinas förskoletid till bästa möjliga! Tack Våga och tack kooperativet!

Nu skall jag vika tvätt och samtidigt stå och småhoppa, vi har stegtävling på jobbet och jag ligger efter… Skyller på att vi varit magsjuka, gills det? 😉

God natt!

Karin

 

Världens bästa Susanne!

Idag när jag kom och skulle hämta barnen på Våga så var jag lite tidig. Susanne Lund (förskollärare och den som skolat in Stina) frågade om inte Stina kunde stanna en liten stund till, för hon och Stina skulle uppträda för fritidsbarnen som när som helst skulle komma från skolan. Visst, självklart svarade jag. Samtidigt funderade jag på vad de skulle göra, vad var Stinas roll i uppträdandet?

Hur som helst, fritidsbarnen kom, de satte sig i stora rummet och jag som inte riktigt hade hunnit fram till dörröppningen (hade varit och kollat till pojkarna), hörde gitarrspel och hörde Susanne börja sjunga på ”litet hus i skogens slut, liten tomte tittar ut…”. När jag kommer fram till dörröppningen ser jag hur Susanne sitter på en pall med gitarren i knät och Stina står vänd mot gitarren. Susanne spelar ackorden och Stina ”slår an” på strängarna (eller vad det nu heter) med sina små fingrar. Stina spelar gitarr!

Susanne vet hur mycket Stina älskar musik, jag vet att Susanne ofta spelar på gitarren med alla barnen, de har till och med ett eget tecken för gitarr som Stina tecknar (berättade Susanne för mig idag). Inte nog med det, Stina får dessutom hjälpa till att spela för Vågabarnen. När sången är slut så applåderar alla och Stina med!

Den lyckan och glädjen över att ha Stina på en förskola där man så tydligt ser till barnens behov och glädjeämnen kan inte beskrivas. Tack Susanne för att du är så engagerad och för din omtanke om Stina!

Jag filmade det hela med min telefon men då även andra barn syns på filmen så vill jag inte lägga ut den, det kommer dock för oss att vara ett mycket kärt minne.

Detta är inte det enda tillfället då vi känt glädje över att ha våra barn på Våga Gård och säkerligen inte den sista gången heller!

Ni är fantastiska, allihopa!

TACK!