Käftsmäll…

I det ögonblicket så spricker bubblan, verkligheten andas med en tung andedräkt nära och rätt upp i ansiktet. Just då blir jag högst närvarande och inser att Stina, älskade lilla barn inte är som andra. Jag vet diagnosen, och har vetat den sedan den 28 december 10.05, Smith-Magenis syndrom. Trots att jag vet så blir det så påtagligt vid vissa tillfällen, just då känns det som om sorgen fullkommligt exploderar och jag är, blir och förblir så maktlös. Min fina, underbara unge och jag kan bara se på och hjälpa henne med det som jag kan – men jag kan inte ”laga” henne. Jag kan bara älska henne, älska henne mer och älska henne ännu mer! Återigen gör det ont i mig att Stina inte har samma förutsättningar som sina bröder.

Jag och det bästa jag vet, mina ungar!

I morgon skall vi till US i Linköping för att träffa genetiker som förhoppningsvis kan förklara vilken del som är borta på Stinas 17:e kromosom och vad detta kommer att innebära för Stina. Känner att den här natten kommer vara högst närvarande…

Kram

Karin