Tic, tac…

Ligger i soffan, kan inte säga att det händer särskilt ofta nu förtiden, Martins farfars gamla väggklocka, som han fick då han fyllde 50 år, tickar hemtrevligt på den nya väggen. Drygt två månader har vi bott i vårt nya hus, vi trivs fantastiskt bra, är dock fortfarande inte klara med garaget och magasinet vid gården än men vi närmar oss… På fredag skall det börja grävas här på tomten för att snygga till, grunda för gräs och för altan. Dessutom börjar vi måla huset nu också…

I morgon är sista dagen för barnen i skolan, sedan blir det sommarlov. Efter sommarlovet har vi inte längre förskolebarn. Stina börjar på sexårs på Våga Gård och kommer vara där på fritids efteråt. Pojkarna börjar 4:an och 5:an, det låter så klyschigt men tiden verkligen springer iväg…

Ikväll har vi varit och tittat på Ernst som spelade fotboll i Vadstena, Folke har semester från oss och är på Legoland med sin kompis Emil – det är tomt här utan honom. Ernst längtar också, ingen att kivas med 😉. Stina har varit med sin förskola Våga Gård på utflykt hos en av lärarna, Marie, som har hästar, får och igelkottar (det var Stinas ord… ). Stina var då glad för detta nu i kväll. Se på bilderna nedan som jag fick på mms nu ikväll, så ser ni lyckan i ögonen på henne…

Det är så fantastiskt att få ha sina barn på en förskola där sådant här är möjligt! Tack, alla ni på Våga Gård som gör våra barns vardagar meningsfulla och roliga och tack Marie för att du skickade bilderna på Stina. hon kommer vilja titta på dem ofta! 😄

Klockan tickar vidare, solen håller på att gå ner, i morgon sjunger vi först för Martin som fyller år sedan sjunger vi ”den blomstertid nu kommer” i Klosterkyrkan i Vadstena. Undrar om Rogslösas paradsång ”Så grann står Östergyllen” också kommer att sjungas… Första skolavslutningen som inte firas i Rogslösa kyrka, känns sorgligt men nu är det som det är…

God natt!

/Karin

 

Nytt månvarv

Fullmåne och snart börjar ett nytt månvarv, vårt nya månvarv började idag, nu är gården även på pappret såld och huset vi för tillfället bor i är inte längre vårt.

Trodde aldrig att jag/vi skulle leta hus på Hemnet och titta i huskataloger för att hitta ett annat hus men återigen, livet blir inte alltid som man tänkt sig. Det är med blandade känslor jag i kväll sitter här med datorn i knät, en del av mig är otroligt lättad över att slippa oroa sig om hur det skall bli, om grispriser och foderkostnader. En del av mig känner sorg för att det vi drömde om inte blev verklighet och att vi var tvungna att styra om våra liv i en 180 gradig vinkel. Ytterligare en del av mig känner en spänning på vad som komma skall, vi har trots allt fått chansen att mitt i livet ändra den utstakade vägen och göra något helt annat.

Vi vill gärna bo kvar i Borghamnsområdet, jag har skrivit om det förut och jag gör det igen, vi har en fantastisk förskola, Våga Gård och en minst lika bra skola, Rogslösa skola och vi vill gärna att barnen skall gå kvar. Dessutom har vi en natur runt knuten med Vättern, Omberg och böljande fält, här är otroligt vackert! Klart vi kan flytta till Vadstena och köra ut barnen till skola och förskola. Hittar vi det hus vi önskar bo och leva i så löser det sig men inget hus i sikte än…

I morgon börjar Martin sitt nya jobb på riktigt, väldigt roligt!

Bild lånad från sayingandquotes

Vi tar gärna emot tips på kommande hus som är till försäljning…

Sov gott, hoppas fullmånen inte påverkar er allt för mycket!
Kram
Karin

Små ord som fyller hjärtat!

Målarfärg i ansiktet, på händerna och till och med på vännen. Jag är ingen målartalang direkt! Det har jag aldrig varit. Minns särskilt när jag som tonåring skulle måla om mitt rum och skulle sätta tillbaka locket på målarburken och skulle bara stampa till på locket litegrand… Resultat? Foten i målarburken och färg överallt!

Nu är i alla fall hela Vågas snickarbod struken en första gång, skönt!

De här röjardagarna på vårt föräldrakooperativ är alltid så trevliga, vi grejar, dricker kaffe och käkar korv men vi pratar också en hel del med de vuxna och med barnen. Idag kom en flicka fram till mig och sa:

Vet du, Stina är min bästa kompis!

Jag bara log och inom mig brast jag av lycka, tårar ville krypa ut. Fina, fina flicka du gjorde mig så glad. En dag när du är stor skall jag berätta det för dig!

Det är klart att man hoppas att ens barn skall få kompisar, funktionsnedsättning eller inte. Men Stinas diagnos innehåller saker som att vara utåtagerande och det kan innebära att andra barn inte vill leka med dem. Så min oro om kompisar finns där såklart. Stinas resurs och andra pedagoger på Våga har dock berättat att Stina och den här flickan verkligen klickar men att själv se det och höra det från henne gjorde hela min dag! Jag blev så glad och hjärtat fylldes med värme och kärlek!

Liten Stina som har en bästa kompis

Fröken kanske har sin mors svårighet med att hålla färgen på penseln och på det som skall målas, i det här fallet läppstift… 🙂

Nu sover hon och jag myser med killarna i soffan, snart dags att förbereda maten. Idag blir det Wallenbergare till lunch.

Må då gott och ha en fin helg!
Kram
Karin

Ord som sårar

Ikväll var en av mina söner ledsen då en skolkamrat hade sagt till honom att Stina var dum i huvudet för att hon är utvecklingsstörd. Det gör så ont i mammahjärtat! Jag vet att det ”bara” är barn men det är inte okey. Och det är inte okey att Stinas bröder skall bli ledsna på grund av att Stina har SMS. Jag blir glad i mammahjärtat då jag hör honom säga,

Ingen får säga så om Stina, jag kommer alltid att skydda henne!

Samtidigt tänker jag att det kan vara ett tungt ok att bära att ständigt finnas där för sin syster. Men jag är glad att han berättar det här för mig så att vi kan prata om det. Han skulle dessutom prata med sin fröken om det hände på skolan.

Ord som kommer till mig när jag tänker på detta är tolerans och öppenhet. Vi har valt att prata och berätta om Stina och hennes diagnos för att det inte skall bli en massa förutfattade meningar och för att vi, såklart, älskar henne precis som hon är! Hon har gett oss ett perspektiv på saker och ting som jag aldrig tidigare varit i närheten av. Hon har gjort det svart-vita till en mängd gråskalor. Ingenting är självklart och ”normalt” med henne men faktum är att det inte är det med hennes bröder, föräldrar eller någon annan heller. Visst man kan förvänta sig saker och ting kring utveckling, personlighet, beteende, ja vad du vill men det blir ändå som det blir. Det är världen omkring som formar oss, vi föds med ett grundmaterial men det är omgivningen och förutsättningarna som gör oss till dem vi är. Det är i alla fall min fasta övertygelse.

Stina utvecklas ständigt, hon går på storbarnsavdelningen (vet inte om man säger så…) och hennes teckenutveckling har ökat, hon vill göra saker själv och hon försöker säga några fler ord än mamma och pappa. Hon har en toppenresurs på förskolan och jag vet att jag har skrivit det många gånger men hon är på en fantastisk förskola! Det engagemanget som finns där är bara bäst, detta gäller så klart för alla barn som går där, inte bara för Stina.

Jag vet att pojken som sa som han sa om Stina inte är en elak pojke, han kanske hade en dålig dag och ville att andra också skulle må dåligt. Oavsett vilket så är det jobbigt att inte kunna vara på plats när sådant här händer, jag vet att de vuxna på skolan finns där när och om det händer på skolan men när det händer på bussen, i lekparken eller någon annanstans då skulle jag vilja vara en hök som ständigt cirkulerar ovanför dem och vid fara kan jag störtdyka ner för att undanröja hotet… Vet att detta inte är möjligt, jag kan bara ge dem redskap att själva klara av det och att våga säga ifrån och berätta för någon vuxen, vad det än gäller.

Jag/vi är välsignad/e med tre fantastiska barn, är glad att de har varandra och hoppas att de kommer fortsätta hålla av varandra på samma sätt som idag!

Jag önskar så att utvecklingsstörd inte var ett så laddat ord utan bara en förklaring. Jag önskar att man inte slängde sig med det på ett nedsättande sätt. Stina må ha en utvecklingsstörning men vårt fokus kan inte ligga på den lilla bit som fattas på kromosom 17 utan på alla andra fungerande kromosomer.

Stina är fantastisk, hon är ett underverk, hon är Ernst och Folkes lillasyster, hon är vår dotter, hon är Stina – världens bästa Stina!

Kram
Karin

Säg det med blommor…

”Ja visst gör det ont när knoppar brister, varför skulle annars våren tveka?” De raderna, orden, har varit användbara och så rätt många, många gånger i mitt liv. Knoppen måste brista för att nå sin fulla prakt och inte förrän blomman är utslagen kan man se dess unika färg och form. Vatten, näring och sol ger blomman möjlighet att visa vem den är.

Detta kan appliceras på mycket, jag tror dessutom att samma blomma går i knopp om och om igen för att visa på nya kronblad och nya färger…

När vi fick reda på namnet på blomman Stina, visste vi inte mycket om just den sorten. Det var tungt att läsa om vad som kunde förväntas, att nu så här ett år senare har sett den ena efter den andra blomman slå ut har varit till mer glädje än sorg. Vissa blommor har hängt lite mer än andra men många knoppar har blommat ut i en vackrare blom än vad knoppen antytt. Att det har med näring, sol och vatten att göra hyser jag inga tvivel om.

Idag var vi på ett möte på Våga Gård där vi tillsammans med involverade diskuterade de gångna månaderna som Stina haft en egen resurs. Alla är eniga om att det varit en utvecklande tid, för alla! Jag är bortom ord tacksam för det stöd och den hjälp som Stina och vi får, jag önskar verkligen alla barn med särskilda behov skulle få det som Stina får. Att bli sedd för den fantastiska, goa, härliga ”blomma” som hon faktiskt är!

Sedan är det till syvende och sist inte namnet på blomman som är avgörande för själva växten. En blomma är så mycket mer än knoppen. Bladen, stängeln och rötterna är minst lika viktiga. Stina är såklart inte bara Smith-Magenis syndrom och kommer aldrig att vara det heller. Hon är vår dotter, Ernst och Folkes syster, hon är Stina! Stina Ceder, ”Dolandej” – mammas finaste tjej!

Jag lovar er Stina. Ernst och Folke att jag alltid på bästa möjliga sätt kommer att vattna, tvinga er ut i solen, vända jorden, gödsla, vattna lite till, skydda mot frost. Så att den dagen jag blickar ner från himlen ser den mest prunkande rabatten med blommor i regnbågens alla färger. Ni är de vackraste av blommor en mor kan önska, inifrån och ut! Älskar er mest av allt i hela världen!

…och till dig som läser, en blomma säger mer än tusen ord…
Kram och god natt!
Karin

Jag älskar Våga!

 

Våga Gårds logga

Just hemkommen från det årliga Luciafirandet på vår förskola och fritids Våga Gård och jag är så rörd! Rörd  av barnens skönsång, rörd av engagemanget hos pedagogerna, rörd av solosång och  av tvärflöjtsframträdande men mest av allt rörd till tårar av att sångerna som framfördes av förskolebarnen inte bara sjöngs utan även tecknades. Man kan tycka att det är självklart eftersom det är så Stina kommunicerar men det är inget som jag räknat med. I morse var jag ledsen över just samma faktum, att Stina inte kan sjunga Luciasångerna, hade en djupdykning i känslostormen ”varförblirdetintesommantänktsig” och bölade hela vägen till jobbet och så avlsutar jag dagen med att gråta igen men över känslostormen ”detblirintesommantänktsigmendetblirbraändå”. Är så tacksam över att Stina blir sedd precis som den underbara unge som hon är, att pedagoger och dagiskompisar väljer och vill vara där hon är och anpassar sig efter hennes förutsättningar. Tack för allt ni gör för Stina och för oss!

Skulle så gärna vilja lägga upp bilder från kvällen men av hänsyn till de andra familjerna så kan jag inte göra det. För övrigt så är det årliga Luciafirandet ett stort organiserat kaos, helt underbart dock något högljutt för känsliga ”stressöron” som mina :-). Själva Luciatåget är utomhus och efteråt är vi inne och äter gröt, skinksmörgåsar, dricker kaffe och äter pepparkakor. Totalt 100 personer i form av föräldrar, barn, pedagoger, farmödrar, styföräldrar, morfädrar, exrafarfädrar, gammelmormödrar och allt man kan tänka sig. Kooperativfamiljerna hjälps åt att koka gröt, bre smörgåsar, koka kaffe och blanda saft, duka, städa, diska och några ansvarar för lotteriet. Körschemat är ordnat i minsta detalj och det är nog en väldans tur 🙂

Trött, glad och tacksam väljer jag nu att gå och lägga mig. I morgon har jag julfest med mina arbetskamrater – kul!

Kram

Karin

 

 

Världens bästa Susanne!

Idag när jag kom och skulle hämta barnen på Våga så var jag lite tidig. Susanne Lund (förskollärare och den som skolat in Stina) frågade om inte Stina kunde stanna en liten stund till, för hon och Stina skulle uppträda för fritidsbarnen som när som helst skulle komma från skolan. Visst, självklart svarade jag. Samtidigt funderade jag på vad de skulle göra, vad var Stinas roll i uppträdandet?

Hur som helst, fritidsbarnen kom, de satte sig i stora rummet och jag som inte riktigt hade hunnit fram till dörröppningen (hade varit och kollat till pojkarna), hörde gitarrspel och hörde Susanne börja sjunga på ”litet hus i skogens slut, liten tomte tittar ut…”. När jag kommer fram till dörröppningen ser jag hur Susanne sitter på en pall med gitarren i knät och Stina står vänd mot gitarren. Susanne spelar ackorden och Stina ”slår an” på strängarna (eller vad det nu heter) med sina små fingrar. Stina spelar gitarr!

Susanne vet hur mycket Stina älskar musik, jag vet att Susanne ofta spelar på gitarren med alla barnen, de har till och med ett eget tecken för gitarr som Stina tecknar (berättade Susanne för mig idag). Inte nog med det, Stina får dessutom hjälpa till att spela för Vågabarnen. När sången är slut så applåderar alla och Stina med!

Den lyckan och glädjen över att ha Stina på en förskola där man så tydligt ser till barnens behov och glädjeämnen kan inte beskrivas. Tack Susanne för att du är så engagerad och för din omtanke om Stina!

Jag filmade det hela med min telefon men då även andra barn syns på filmen så vill jag inte lägga ut den, det kommer dock för oss att vara ett mycket kärt minne.

Detta är inte det enda tillfället då vi känt glädje över att ha våra barn på Våga Gård och säkerligen inte den sista gången heller!

Ni är fantastiska, allihopa!

TACK!